jamensåärdet

Jag skulle kunna skriva utförliga redovisningar om allt negativt som hänt den senaste tiden. Ge invecklade förklaringar till varför jag inte hör av mig, eller varför jag reagerar så starkt på petitesser.

Men kort och gott så är det så att jag är väldigt ambivalent just nu. När jag mår bra så blir jag övertygad om att allt har blivit bättre, för att sedan direkt börja vackla och handskas med faktumet att allt kanske inte är bättre. Vissa saker är bra, andra inte.

Resultatet av detta innebär isolering. Jag tycker om er alla så hemskt mycket, och jag uppskattar att ni bryr er, men jag är inte ett speciellt tacksamt objekt just nu. Jag blir mer frustrerad över att andra kan sträcka ut handen, fast inte jag, trots att det är jag som behöver hjälpen. Sedan blir jag arg, för jag vill ju faktiskt inte ha någons jävla hjälp. Försvarsmekanismer, ni vet.

Puss så länge.