Jag mår litet illa, bara.

Två pojkar sitter och tittar på mig. Min bror och dennes kompis Magnus.
"Hur är det? Du blev så vit i ansiktet. Mår du bra?" frågar Magnus.
"Hallå, vad hände med dig?". Min bror ser frågande ut.

Ja, vad ska man svara?
"Jo, det är så att jag sedan tonåren har kämpat med en återkommande ångest, som lämnar mig paralyserad med ett extremt illamående. Sedan -ännu- tidigare än detta, så kämpar jag emot återkommande tankar som bland annat involverar självsvält, samt en väldigt stark vilja av att vara sälvdestruktiv. Därför sitter jag här nu med er, ute på en fin restaurant, och mår extremt illa. Men jag ska bara andas djupt och repetera mantrat "Det är inte en del av mig, det är inte en del av mig" i ungefär 5 minuter, så mår jag bättre snart!"

"Hur är det, egentligen?" Båda tittar oroligt på mig.
"Nej, jag mår litet illa, bara. Jag åt litet för mycket, tror jag.", säger jag och småler.