Det är konstigt hur man ena dagen kan vara totalt nedbruten av dålig självkänsla, gamla bråk med gamla vänner och nya bråk med familjen. Hur man sitter där ihopkrypt i fosterställning, och bara gråter, gråter - repeterar negativa mantran i huvudet som så många gånger förr. Ett huvud som är alldeles tjockt av sjukdom, tårar som vill fram men som man inte orkar med, och en sömn som satt prägel på ens liv.
Sedan nästa dag - en mamma och en bror som finns där som alltid förut. Ungefär som om bråket gjort en starkare. Vandringar genom staden, sittande i parken med en öl i ena handen och en cigarett i den andra. Vetskapen om att ens bästa vän är bäst igen; ens familj älskar dig trots att du försöker övertala dig själv motsatsen, i rädsla av att bli övergiven; musik som spelas på hög volym som viskar att "Ja, hösten kommer bli bra ändå".
Och trots veckornas och gårdagens totala misär, så börjar jag tro detsamma. Åt fanders med dålig självkänsla och rädslor över saker som är irrationella. Jag tycker inte om er. Jag tycker om livet. Eller en bror som släntrar ut ur köket och räcker mig en kopp med kaffe.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar