Flyttfåglar

På onsdag flyttar jag igen. Denna gång blir det London som ska bli mitt hem. Sådär förväntansfull som man alltid blir när man ska utomlands, är jag. Jag älskar känslan av att vara fri.

Jag mår litet illa, bara.

Två pojkar sitter och tittar på mig. Min bror och dennes kompis Magnus.
"Hur är det? Du blev så vit i ansiktet. Mår du bra?" frågar Magnus.
"Hallå, vad hände med dig?". Min bror ser frågande ut.

Ja, vad ska man svara?
"Jo, det är så att jag sedan tonåren har kämpat med en återkommande ångest, som lämnar mig paralyserad med ett extremt illamående. Sedan -ännu- tidigare än detta, så kämpar jag emot återkommande tankar som bland annat involverar självsvält, samt en väldigt stark vilja av att vara sälvdestruktiv. Därför sitter jag här nu med er, ute på en fin restaurant, och mår extremt illa. Men jag ska bara andas djupt och repetera mantrat "Det är inte en del av mig, det är inte en del av mig" i ungefär 5 minuter, så mår jag bättre snart!"

"Hur är det, egentligen?" Båda tittar oroligt på mig.
"Nej, jag mår litet illa, bara. Jag åt litet för mycket, tror jag.", säger jag och småler.

En liten historia

Min bror står nästlängst fram i kön till utestället Tellus i staden. Vakten ser sur ut och släpper irriterat in personen före.
"Du ser ut att behöva en kram," säger min bror och håller ut armarna. Vakten tittar på honom ett ögonblick. I nästa stund står de där och håller om varandra. Med ett litet leende säger hon att han kan gå in. Han behöver inte visa leg, även fast de egentligen är rätt hårda med det på just detta stället.



Min bror är bra, han.

Gårdagen vs. Idag

Det är konstigt hur man ena dagen kan vara totalt nedbruten av dålig självkänsla, gamla bråk med gamla vänner och nya bråk med familjen. Hur man sitter där ihopkrypt i fosterställning, och bara gråter, gråter - repeterar negativa mantran i huvudet som så många gånger förr. Ett huvud som är alldeles tjockt av sjukdom, tårar som vill fram men som man inte orkar med, och en sömn som satt prägel på ens liv.

Sedan nästa dag - en mamma och en bror som finns där som alltid förut. Ungefär som om bråket gjort en starkare. Vandringar genom staden, sittande i parken med en öl i ena handen och en cigarett i den andra. Vetskapen om att ens bästa vän är bäst igen; ens familj älskar dig trots att du försöker övertala dig själv motsatsen, i rädsla av att bli övergiven; musik som spelas på hög volym som viskar att "Ja, hösten kommer bli bra ändå".

Och trots veckornas och gårdagens totala misär, så börjar jag tro detsamma. Åt fanders med dålig självkänsla och rädslor över saker som är irrationella. Jag tycker inte om er. Jag tycker om livet. Eller en bror som släntrar ut ur köket och räcker mig en kopp med kaffe.

Ett skepp kommer lastat

Jag bor för tillfället med min kära bror. Han är mysig. Han gör rätt mysiga saker också. Som att t.e. skriva dessa saker medan vi är i samma rum fast på olika håll:

Returpapper säger (01:31):
btw, ett skepp kommer lastat!
FLESHWORLD säger (01:31):
vadåme?
Returpapper säger (01:31):
KAFFE!
FLESHWORLD säger (01:32):
JAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!

Återkommande tankar i Fröken Emelinas huvud

"Jag kommer dö i cancer."

"Jag kommer nog få en pojke när jag får barn."

"Usch, jag är verkligen rädd för bilar. Jag dör nog nu. Eller blir förlamad. Flyger ut genom fönstret, fågelperspektiv. Nu dör jag. NU."


Dagboksinlägg skrivet på 2000-talet någon gång:
Ibland får jag för mig att jag missat något. Att världen kommer gå under, eller så. "Va, visste du inte om det?" tänker folk som går förbi mig och hånler. Sådant där som alla vet, utom jag.

Kärnan

Jag tycker faktiskt väldigt mycket om mina skriverier. Jag tycker om den person jag är, även om jag fortfarande har saker inom mig som inte är utredda.

Jag måste bara bestämma mig för om jag vill se saker för vad de verkligen är, eller i ljuvlig ignorans låtsas om att de inte existerar.


Kärnan av Emelina. Det var länge sedan.
Och du. Jag kommer fortsätta att upprepa mina minnen i all oändlighet. För jag älskar dem.

Fina ord.

För 1½ år sedan skrev jag detta:

"Rumskompisen kom hem otroligt full igår kväll. Hon grät jättemycket. Hon är verkligen helt utstressad med all skit som håller på just nu. Det hela slutade i pengaregn (I always wanted to do that...), vårat skratt och gråt medan vi höll om varandra. Bekännelser som att de enda personerna hon älskar i sitt liv just nu var Youki, Mimi och mig. "Låt aldrig någon säga åt dig att du är en dålig människa. Du är en av de underbaraste människorna jag träffat i hela mitt liv."

Spelen som aldrig spelades

Jaha, vad hände nu då? Först World of Warcraft, och nu Rock Band?
Jag har aldrig spelat spel, så jag har alltid tänkt att jag suger. Jag tog ett beslut när jag var liten-- att jag skulle sluta spela spel. Min bror, den speltokiga saken, vann jag aldrig över. Och om jag gjorde det, så blev han så sur att han blev helt förjävlig. För en liten skitunge som var en så dålig spelare som jag kunde ju inte vinna över honom. Så jag slutade.

Jag har ägnat hela mitt liv (haha, det låter nästan som ett livsöde) åt att titta på folk som spelat. Min bror lärde mig uppskatta det. Kommentera vid sidan om. Försöka förstå taktik som jag inte förstod.

Så tanken har aldrig slagit direkt att -jag- kan spela. För oj, vad roligt det är... Jag känner mig litet nyfrälst. Och så svär jag en hel del. Som när jag skulle lära mig spela trummor. Eller Volleyboll. Eller keramik. Eller ballett. Eller orientering. Eller fotboll. Allt det där slutade jag på för jag blev så sjuhelvetes arg när det inte gick som jag ville.

Går i släkten, kanske.

Duktig

Jag har lyckats hålla mig superupptagen ända sedan jag kom tillbaka till Nyköping. För ja, kära vänner och obekanta, nu är jag hemma i hemstaden igen! Hursomhelst, så trodde jag inte att det var möjligt för ens en Emelina, 21 år, att vara såhär duktig. Jag har städat, rensat, hjälpt mamma, tvättat, sorterat, köpt spel, sökt jobb osv, osv.

Gabriel ringde mig för två dagar sedan. Men mer om det i ett annat inlägg. Allt jag säger är att den pojken är bra, så bra.

Nu, off to installera WoW!