Just nu vill jag bara dra ett täcke över huvudet, krypa in i ett hörn och låtsas om att jag inte finns.
Jag är ledsen över att jag inte fick träffa Micke.
Jag saknar människor.
Jag vill inte städa och flytta och jobba.
Jag känner mig ensam. Ensam ensam ensam.
Jäkla drömmar som för en natt ger mig en liten pojke att ta hand om och skydda, att ge hela min kärlek till. Roligt att vakna upp till en värld där man inser att allt bara varit på låtsas, och att du lika gärna kan kasta alla de där känslorna i sjön.
Jag borde iofs sätta namn på min Stad, i mina drömmar. Bara Staden låter litet... vagt. Nåja.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar