Jaa, efter att ha skummat igenom min alldeles egna, privata blogg så inser jag nu att jag inte borde proppa min blogg fullt lika mkt med bilder. It's the words that count, no?
Iaf, städning/flyttmojs gick inte så bra. Jag fick min största allergiska reaktion hittils, ringde till ambulans och allt. Ingen rolig affär, det där. Jag säger nejtack till panik- och gråthysterier och jatack till snygga ambulansmän som får en att må bra igen.
Nej, jag säger då det. Det är fan paniken som är värst när det gäller allergi. Klart, faktumet att din kropp deformeras till oigenkänslighet, typ, har sina brister det med, men usch. Det är den där övervällande känslan av "Borde jag be någon hjälpa mig? Är det tillräckligt allvarligt? Kommer jag må bättre om en timme, eller kommer jag knappt kunna andas? Jag har bara ont i lungorna, men kan fortfarande andas relativt bra- slipper jag ringa då? Kommer jag dö idag?" som är allra, allra värst.
Och sedan allmän desperathet efter folk som bryr sig om en, som ska ta tag i situationen och göra alla de där besluten åt mig. Man blir så liten, så liten. Gråter, gråter, hulkar, ett hjärta som rusar iväg...
Och sedan 1-3 timmar senare är man precis som vanlig igen. Förutom att det känns som om man jobbat dubbelpass tre dagar i rad. Eller varit vaken i två dygn. Eller bara reagerat på damm och katthår och fått en allergisk reaktion, blivit fullproppad med medicin, haft panik och tankar som säkerställer att man nog kommer dö idag ändå. Fast man inte gjort det. Då känner man sig dum. Hur dum som helst. Och trött. Väldigt, väldigt trött.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar