Vem?

Jag har tittat på väldigt mycket Doctor Who den senaste tiden. Ni vet hur sådant kan morphas in i drömmar om man hållit på med något för mycket? (en av mina mest meningslösa var nog när jag löste MS Röj)
Så blev det för mig när jag låg på akuten och yrade och grät. Jag har sagt det många gånger, men jag säger det igen. Jag. Klarar. Inte. Av. Feber.

Febern stegrade, tabletterna hjälpte inte, kroppen började krypa, smärtan tilltog, och så kom gråten. Sedan kom panikattacken. Jag kunde inte andas, för att jag hyperventilerade. När jag sakta kröp genom lägenheten för att kunna öppna altandörren, så ringde jag 1177. "Åk till akuten."

De rullade in mig i rum 17, och jag sa "Vad komiskt" (eftersom jag är född den 17:e Juli). Sedan lämnade de mig där i vad som kändes som tre timmar. Så mitt vansinne stegrade. Jag grät, var uppe i tre timmar av gråt vid det laget, och varvade det med att hyperventilera. Här tog Doctor Who sats på språngbrädan och hoppade.
Jag vet att jag ropade "Nej!" väldigt ofta. Och ett enda ord återkom hela tiden. Lux.
"Det enda du inte får säga är namnet på personen som äger biblioteket. Säg det inte! Tänk inte ens på det!" skriker Doktorn någonstans där ute i feberdimman. "Om du säger hans namn så kommer hela universum att implodera!"
Så jag försökte mitt bästa med att säga allting annat förutom Lux. Ett "Hux!" blandades med "Cal!" som blev till ett konstant regn av nejnejnejnejnej. Och jag grät. Och grät. Och grät. Men jag sa inte Lux.


-----
Andra roliga notiser från akutupplevelse #3 detta år:
De tog så sjukt mycket prover. EKG, mätte ständigt mitt blodtryck och jag var tillochmed uppkopplad -till en maskin-. Det värsta provet var när de skulle mäta syresättningen i blodet genom artären(?). Tydligen en ådra som ABSOLUT INTE VILL att man sätter in en nål i den. De gjorde sex försök, med tre olika sjuksköterskor, tio minuter per försök. Man skulle kunna likna känslan ungefär som om någon sticker en nål i din benmärg och gräver runt i tio minuter. Per gång. Sex gånger. Absolut den mest smärtsamma provtagningsupplevelsen jag varit med om.
Tydligen så fungerade min andning väldigt dåligt (hallå, legat och gråtit och skrikit i sex timmar vid det här laget?). Till slut så gav de mig kaliumdropp. Efter tolv timmar på akuten fick jag åka hem.

Och jag får inte fira någon jävla midsommar heller. Ligger ensam i lägenheten medan alla jag känner är ute på öar och pratar lulligt i telefonen.
Tur att jag har Doctor Who som sällskap.