Smärta är ett för svagt ord.

Jag tror att jag var med om den mest smärtsamma upplevelsen igår. Klockan fem vaknade jag av magont. Jag är ju van vid det, jag har haft sådana här problem sedan fyra år tillbaka. Men i början kom det max två gånger per år. Sakta har det eskalerat till hur det är idag. En gång var tionde dag, ungefär. Jag vet inte vad som är fel - jag vet bara att det gör fruktansvärt ont.

Jag springer upp ur sängen, för det enda som kan döva smärtan är att stå någorlunda rakt. Det hjälpte inte. Kallsvetten började rinna, och snart rann svettdropparna längs hela kroppen. Har aldrig varit med om ett sådant flöde av vätskor som inte berott på träning eller feber. Och sedan illamåendet.

Efter en timme gav jag upp - smärtan var för olidlig. Jag brast ut i en hysterisk gråt. Det gjorde så otroligt ont. Som om galla spritt sig genom hela portionen av mina organ, och som sakta frätte sig igenom all vävnad. Jag gråter nästan aldrig när jag är sjuk eller har ont, om jag inte svamlar i feberyra, förstås. Jag har genom åren blivit rätt så bra på att hantera smärta, i och med de fysiska symptom som uppstår när man inte mår bra. På ett sätt har jag varit stolt över det. "Jag behöver inte ringa mamma och tycka synd om mig själv. Jag behöver inte gnälla av mig till någon. Jag kan hantera det här, jag är van."
Men nu gick det inte. I panik ringde jag D, och bara grät, grät, grät. Han var inte i närheten, så han sa åt mig att ringa mamma. Jag gjorde samma sak med henne, bara grät och upprepade hur ont jag hade, jag klarar inte det här, vad ska jag göra, mina organ trasas sönder snart. Men mamma hade inget svar.
"Vill du åka till akuten?"
"Jag kan inte ens gå."
Så jag blev lämnad kvar i mitt lidande i totalt tre timmar. Tre timmar av hänsynslös smärta.

Och nu har jag fortfarande ont. Jag dör inte av det, men vid varje rörelse så får jag spasmer av smärta. Nästa gång det här händer igen, så måste jag åka till akuten. För det kommer hända igen.