Solglasögon

Idag blickar jag bakåt och minns ett speciellt tillfälle.

Jag låg ner på bordet med solglasögon på. Jag var trygg bakom mina solglasögon, för där kunde jag vara mig själv (pun intended). Jag tittade intensivt på mannen bredvid mig. Insöp varje detalj av honom. Hans märkesjeans och hur de följde hans bak och långa ben. Hans designerväska som hängde ledigt på stolen. Hans armar och huden som såg så len ut. Hans käke som rörde sig när han ville imponera på läraren och klasskamraterna. Hans blonda nackhår som jag ville kittla. Hans ögon när han vände blicken mot mig - snäll men litet förvirrad.
Hans muskulösa nacke, vältränade armar, breda axlar och sedan hans bakdel. Jag hade aldrig förstått charmen med sådana attribut förut. Nu såg jag det - attraktionen stod och skrek mig rakt upp i ansiktet.

Jag trodde inte att han såg mig och min genomträngande blick. Jag trodde inte att han kunde se kärleken som jag lade som en hinna över hela honom. Jag var säker där bakom de mörka glasen.


Vid rasten vände sig A om och sa till mig: "Du vet om att man kan se igenom glaset på dina solglasögon, va?"
Hjärtat for upp i halsstrupen och frös till is. Tänk om han vet nu. Det gick inte att missta sig på glöden i mina ögon. Jag hoppades att solglasögonen hade blockerat i alla fall det. Efter det vågade jag knappt titta på honom.



Några månader senare satt jag och åt mat på en restaurang med hans bästa vän. Jag var förkrossad - mitt kärlekshjärta åt upp mig inifrån. Jag frågade, som så många gånger innan, om J visste. Det var en gång för mycket.
G slog ilsket ned matpinnarna på bordet och tittade på mig med irriterande ögon.
"Det är väl klart att han vet! Han är väl inte helt dum i huvudet. Alla vet det!"

Alla visste. Inte ens världens mörkaste solglasögonsglas hade kunnat blockera det.