Pappa fixar med båten. Den enda som är annorlunda med det scenariot är att jag också är här. Alltid när man ringer honom, så fixar han med båten. Båten, båten, båten. Det kluckande, vajande hemmet som jag bor i just nu. Hemmet som gör att jag får sjöben när jag ställer mig på land, och lämnar mig med ett svagt illamående. "Snart är jag tillbaka på båten igen", tänker jag med en sådan innerlig längtan. Jag vill aldrig lämna den igen.
"Satan!", ropar pappa till. Han reagerar nästan aldrig på smärta, så med hjärtat i halsen ställer jag mig upp i sittbrunnen och frågar skrämt vad som hänt. Min stadiga, snälla, händiga pappa.
"Jag har inte vant mig vid alla delar på båten ännu. Jag slog i tån igen", svarar han.
Sedan klättrar han ned i sittbrunnen med mig, och det blöder ymnigt från hans lilltå. Han famlar efter en vit tygbit, och den osar av gasol.
"Ska du verkligen knyta den där runt din tå? Det är väl inte så bra", frågar jag oroligt.
"Det är ingen fara. Jag rengör det sedan."
Jag ger honom en skeptiskt blick.
"Jag vill inte få blod på min fina båt", säger han och skrattar till.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar