Jag luktar illa och det gör han också.

En man sitter bredvid mig, längst bak i spårvagnen. Jag sitter ofta där, eftersom jag röker och har svårt att duscha. Dessutom har man ofta turen att få se en söt hund ivrigt nosa på de som sällar sig till skarorna av folk som pressar sig igenom de tunga gamla spårvagnsdörrarna.
Han luktar illa. Jag slappnar av och kan andas som vanligt. Sedan jag var liten så har jag fått för mig att min andedräkt luktar illa, så jag håller ofta andan när jag åker med lokaltrafiken. Jag kan inte använda munskölj, för jag fick världens största allergiska reaktion på det en gång. I ett gråtande vrak blev jag körd till akuten medan jag fingrade på hornen som växt fram i pannan. Kunde knappt fatta att det var min kropp jag ens kände på.

Andehållningen gör mig ofta yr. Hur många gånger folk än insisterar på att det inte är något fel på min andedräkt, så kan jag inte sluta. Med en man vid min sida som luktar mer illa än vad jag någonsin gjort, så känner jag mig trygg. Sitter och löser mitt korsord och känner hans blickar på mig.
När jag reser mig upp vid Sahlgrenska för att byta till buss, så tar han till orda.
"Är du en designer?" frågar han.
Jag skrattar till litet. "Nej, det är jag inte."
"Du ser ut som det. Din stil är så speciell."

På lätta fotsteg går jag därifrån, och jag känner mig glad. Det är skönt att få höra att jag kan passa in i en annan mall än den jag annars bär tungt på mina axlar. Det sjukskrivna vraket till människa, som jag är, läggs åt sidan en stund.