En historia om en bästa vän.

När jag var i 12-års åldern, så hade jag en bästa vän som hette Felicia. Hon hade vuxit upp med "konstföräldrar" - alltså var hennes och min uppväxt som natt och dag. Medan hon och hennes föräldrar åkte till Göteborg för att demonstrera under sommarlovet, så åkte jag och min familj utomlands eller seglade. När jag sa att jag älskade Spice Girls, så sa hon att hon älskade Lars Winnerbäck. Jag kommer ihåg en gång när hon satte på en skiva med honom, och jag tittade skeptiskt på henne.

"Wow. Ingen lyssnar på sådan där musik. Du kommer bli retad för att du lyssnar på det där", sa jag.
"Det spelar väl inte mig någon roll", svarade hon. "Jag tycker han är bra."
"Kan vi inte lyssna på Rix FM istället? Den här musiken är inte alls bra."
"Visst, men jag vill bara att du ska höra den här låten. Den är jättebra!"

Och så satte hon på Balladen Om Konsekvenser.


Jag älskade den. Jag försökte sprida vidare den till mina vänner på hemmaplan, med invändningar som "Alla kan relatera till den för den handlar om Astrid Lindgrens figurer, man får veta vad som händer när de blivit vuxna!". Jag fick höjda ögonbryn till svar.

Ja, Felicia var annorlunda. Hennes säregna uppväxt och att se saker på hade gjort henne lätt att övertala och hon blev tillbakadragen så fort man började prata om normen om hur en 12-åring "borde" vara. Men med Balladen Om Konsekvenser öppnades en ny värld för mig - insikten i att man inte måste tycka om vad alla andra tycker. Jag började se upp till henne, avundades hennes mod och familjeförhållanden. Hon började visa mig saker som hon tyckte om. Kåldolmar och Kalsipper var en stor favorit hos mig - till slut orkade hon inte lyssna på den mer och sa: "Nä, Emelina, jag vill faktiskt inte lyssna på den EN GÅNG TILL."
Hon förklarade även för mig att Kåldolmar handlade om kommunism - ett begrepp som jag inte hade hört talas om förut. Jag hade växt upp med en pappa som var egenföretagare och en mamma som alltid gick hemma.

En annan av mina favoritsysselsättningar hemma hos Felicia var att spela ett PC-spel på deras MAC (som man kallade dem då). Återigen frågade jag skeptiskt varför de hade en sådan konstig dator. Alla andra hade ju PC, och jag hade aldrig hört talas om någon annan sorts dator.
Jag älskade att äta frukost hos dem. De åt rostat bröd på frukostbrickor och inte på porslinstallrikar. De handdiskade sin disk, de hade ingen diskmaskin. På morgonen satt både hennes mamma och pappa och läste DN, istället för Sörmlands Nyheter. Tidningen var jättetjock, speciellt på söndagar. Tidning på en söndag? Va?

Vi hade träffats genom teaterns värld. En gång i veckan gick vi till en ABF-lokal med en sträng fransk kvinna som hade en fallenhet för att favorisera vissa barn. Detta ledde till att jag och Felicia var med i det årliga uppsättningen av Nyköpings Gästabud - en teaterföreställning i ruinerna av Nyköpings Slott som handlade om en blodig del av Sveriges historia. Varje dag, hela sommaren, klädde vi oss i 1300-talskläder och sminkade dit smuts på våra kinder. Men det var så mycket mer än bara scenerna vi var med i - maten och drycken vi fyllde på, dansandet, sjungandet, skrikandet och springandet. Det handlade om att sitta backstage med Göran Gillinger, spela kortspel och rullandet nedför vallgravsbackarna.

Vi delade många fina minnen, jag och Felicia. Hon visade en värld för mig som jag aldrig upplevt förut. Men efter en del somrar och år av fin vänskap, så började vi växa ifrån varandra.
En solig sommardag, i väntan på att vi skulle sjunga Liten Karin i ringdans, så träffade jag Petronella. Hon var glad och litet blyg, och jag tyckte direkt om henne. Vi bytte telefonnummer och lovade att vi skulle höras efter att Gästabudet var slut, så som man alltid gjorde men aldrig ringde. Men så en mörk höstdag så ringde hon, Petronella. Jag blev glad och överraskad. Hon frågade om jag ville ses. Livet gick vidare, och jag fick en ny bästa vän. Men det är en historia vi tar en annan gång.