Metallklumpen som är formad som en säl vid båthamnen (i folkmun kallad Färjeläget). Den sitter på en sten vid inloppet till hamnen, och jag har spenderat många timmar med att titta på den sedan jag var barn. Trodde väldigt länge att den riktig, men sedan påpekade pappa att det bara var en skulptur. Tänkte ändå intensivt på att om jag verkligen trodde det, så skulle den komma till liv. Den var levande, på sitt sätt.
När jag och pappa hade varit och uträttat ärenden, gått på promenad, cyklat eller när han plötsligt utbrast "Nä, Skrutt, ska vi inte åka till Färjeläget och titta på sjön?". Då vi gick, åkte bil eller cyklade dit, med det enda målet att stå eller sitta vid kajplatsen och titta ut mot havet.
Bautastenarna i skogen. Varje gång man kom dit, så sköljde en överväldigande känsla över en, som om man klivit tillbaka till istiden, och jag var den enda som visste att de fanns.
Komposthögen i skogen nära mitt hem. Där kunde man hitta skatter, allt från sirliga grenar och inplastade porrböcker. Under mossan på bergen kunde man hitta stensöta, på granarna granskott och längre in i skogen harsyra.
Att stå längst ut på Femöre Huvud, se ut mot havet, och överväldigas av världen och hur det känns att leva.
Trollskogen mellan Linnéas hus och Femöre. Skulle nog fortfarande inte våga spendera mer än tio minuter där, även som vuxen. Jag lovar, det kryllar med troll där!
Alla cykelvägar, som har ett större gatnätverk än bilvägarna.
Hur man kan varenda millimeter utan och innan, förutom centrum. Det var inte vårat revir.
Ankaret som brukade stå utanför Färjeläget, som alla barn alltid klättrade på.
Den lilla enskilda båthamnen där båten Aurora låg. Jag älskade Aurora. Tyckte den hade det vackraste båtnamnet av alla.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Fint!
Skicka en kommentar