argh

Jag är så jäkla trött på att spendera timmar med att reda ut mitt hår. Tänkte att det borde vara okej så länge jag har det i en fläta, men icke. Förra gången fick jag sitta i 1½ timme och reda ut skiten. Nu har jag suttit i en timme. Suck.

Åh, Gud.

Efter mitt sträcktittande av Mad Men förra månaden, har jag nu plockat upp ett nytt beroende. Detta nya har grott under en lång tid, ända sedan mina späda tonår. Ingen har väl lyckats undgå min fascination för japansk kultur i alla dess former. Då denna utsträckning mest har täckt populärkultur, så avnjuter jag för tillfället dess äldre senpai.

Det hela började förra året, då jag började studera japanska - rättare sagt kursen i japanask historia. Min dåliga planering nödgade mig att läsa ut en bok om hela Japans historia under några få dagar. Shinto, en av Japans största religioner, har alltid fascinerat mig sedan ett arbete under gymnasiet. Men denna gång fastnade inte bara det spirituella, utan även landet relation till andra länder, den gamla kulturen och deras sätt att styra och forma sitt lilla land. Jag kan inte sätta fingret på det, men jag älskar småsaker som sätter prägel på just gammal Japansk kultur och historia. Kläderna de bär, hur de äter sin mat, deras religiösa ritualer, deras lära i hur man dricker te, deras kalligrafi, det speciella tonläge de använder i olika situationer och de oändliga sätten att nyttja deras underbara språk. Det jag älskar allra mest är deras mytomspunna folksagor som än i dag påverkar deras populärkultur. Mixen av dessa två världar får de välkända fjärilarna av välbehag i magen att fladdra.

Jag började med att titta på en anime som går på TV just nu. Folk Tales From Japan. Jag känner igen kanske 20% av de berättelser som förtäljs. Detta ledde till att jag kollade upp vilka andra serier som för tillfället visas. Så nu följer jag 10 olika serier (puh!).
Men favoriten, konstigt nog, är en serie som jag laddade ned på grund av tristess. Kami-sama Hajimemashita.

Det finns mycket jag älskar i denna lättsmälta serie, såsom alla de anledningar jag nämnde ovanför. Men det mitt hjärta klistrade sig fast vid var Tomoe, The Spirit Fox. Alla gamla japanska sagor om den listiga räven har alltid varit en favorit. Att sedan förkroppsliga detta med en stilig fiktiv karaktär med alla dessa attribut, gör det lättköpt för mig. Jag älskar öronen, svansen, huggtänderna, klorna, kimonorna han amvänder, röstskådespelaren, hans ilska, hans långa nacke, hans besvärjelser, allt allt allt!

Det här är den första serien på länge som jag aktivt räknar ner dagarna på tills nästa avsnitt släpps. Plus att outro-låten är den bästa animelåten jag hört på länge. Singeln släpps om två veckor. Då ska jag spamma.

Den hemliga världen som aldrig går att dela

Det sorgligaste med att lyssna på japansk musik, är att du kommer aldrig kunna förklara känslan du får av den för andra människor. Hoi Polloi ler intresserat och tycker att det är fascinerande att man självmant slänger sig in i språkbarriären. Det går att förklara de annorlunda japanska genrerna med nöd och näppe, och det går att förklara japaners säregna image och benägenheten att dras mot metrosexualitet. Att bli intresserad av ett nytt språk är inget ovanligt bland människor, men det är just när orden blandas med musiken som gör att slutprodukten, eller snarare känslan, blir så speciell.

Om jag sitter och lyssnar på en av mina favoritlåtar på japanska, så skulle jag kunna leta upp en översättning och klistra den på, låt oss säga facebook. Men det är något som försvinner på vägen. Översättningar, hur korrekta de än är, kommer aldrig i sin fulla rätt kunna bli en perfekt kloning av originalspråket. Detta gäller inte bara böcker, det gäller även musik. Och jag vet inte hur många det är som vet om det, men varenda ord (kanji) har en bildlig mening. De är som små tavlor. Lägg sedan till kärleken en människa kan ha till vissa ord i ett språk. Jag älskar ord som "lodjur", "pärlande" och "erinra (sig)" på svenska. På engelska är det "choke" och "cigarettes", för att dra några exempel. Det är samma sak med japanskan. Jag älskar ord som "kuuki" (luft), "furueru" (att darra) och "karappo" (något som är tomt). Just det sistnämnda ordet är ett praktexempel om vad som går miste i översättningen.
Karappo, som jag har förstått det, ska i första hand användas till lådor, askar och andra inanimata ting som är tomma. Man kan även använda det på människor, för att skapa en poetisk bild för den som hör/läser texten. "Watashi no karada wa karappo", som direktöversätt blir "Min kropp är tom", betyder egentligen alltså att "Min kropp känns så tom som en ask, jag är bara ett skal utan något inuti". Men i svenskan måste vi lägga till en förklaring, för det som man på japanskan kan läsa mellan raderna existerar inte på samma sätt hos oss.

Och det är därför jag blir ledsen. Att man aldrig kan visa någon "utomstående" en liten bit av någonting man älskar, för ingen orkar läsa ett helt kompendium av översättningsnotiser. Jag kan ju säga att "Jag ryser när jag hör honom viska fram 'furueru', iochmed att f:et i japan uttalas som en mix av f och h, och blir mer som en utåtvänd viskning och det blir så vackert i kontexten eftersom 'furueru' betyder att darra".
Fast nä. Men jag önskar att jag kunde.

Ett minne.

Jag står på en folktom bro, sent på kvällen. Hösten börjar krypa sig närmare mina tunna knästrumpor och de få lamporna jagar skuggorna. Det är tyst, om man lyckas fokusera det ständiga bruset av en stad som alltid lever, och den lilla gruppen med människor som sitter en bit bort. De sitter nära varandra i en ring och skrattar, samtalar och röker. Några meter bort står min vän och försöker få pli på skuggorna som invaderar hennes framtida minnen i bild. Själv står jag nära stålkedjorna, och blickar över mot den ensamma mannen som sitter vid broräcket och plinkar på sin gitarr. Försöker tänka positivt, att språkbubblan inte alltid kommer isolera mig från gruppen av skratt och kedjerökning. Tänker att höstluften är lika isande härlig även fast man är på andra sidan jorden. Men känner mig även väldigt ensam, som om jag hållit stress- och alltför mycket upplevelser inne för länge.
Då börjar mannen med gitarren sakta spela en trevande melodi, som om han inte spelat den på flera år och undrar om han kommer ihåg hur den går eller ej. I takt med att de första orden pärlar ur hans mun, känner jag hur tårarna tränger fram. De blir som ett levande värmekälla som sakta porlar ner för mina kinder. Hjärtat börjar slå fortare, och värmen börjar sprida sig även till andra ställen än bara mina våta kinder. Jag känner igen den här låten. Jag kan den utantill -- lika väl som jag kommer ihåg hur man cyklar en tidig vårdag, lika väl som impulsen att man bara måste springa på en knotig myrstig. Som den första klunken av kaffe på morgonen, doften av gamla böcker och mammas varma kramar. Lika kär, van och trygg är den låten för mig, den låten som den okände trubaduren spelar på andra sidan bron. Hans toner sträcker ut sig i tystnaden, och jag känner en enorm lycka och tacksamhet sprida sig inuti mig. Jag vill hoppa över metallkedjorna och rusa in i hans famn och säga tack, tack. Tack för att du räddade mig!
Men jag står kvar och gråter stilla tills låten är slut. Hålet som blir kvar ersätts med hopp. Det var därför jag kom hit, tänker jag. Jag glömde bara bort mig själv på vägen en stund.

Tröttnar aldrig!

Sydkoreanerna är väldigt väldigt bra på styling. Är så himla glad att den "koreanska vågen" äntligen letat sig till väst. Det tog ett tag, men nu är den här!

Måste bara skriva ner det

Lyssnar på Gackts "rain", och jisses, den rösten!