När vi först började Japanskan under höstens början, så umgicks vi i stora grupper på runt 15-20 personer. I vanlig anda, när människor lär känna varandra för första gången, så trappades detta antal snart ned till ett fåtal som fortfarande är kvar. Jag har väl kanske fem stycken i min klass som jag kommer riktigt bra överens med. Ni vet sådana där människor som flyger på en så fort de ser en för dagen, eller spricker upp i ett leende för att de är genuint glada att se en. Sådana är de som jag lyckats bli vän med. Något som vi alla har gemensamt är att vi älskar att mysa. Detta betyder att det bli mycket kramar och lutande mot axlar. För någon som jag, som alltid har törstat efter vänner man får klämma och ta på utan att få upphöjda ögonbryn till svar, så är det otroligt skönt.
Men det var inte det jag insåg idag. Efter en kortvarig svacka av begynnande panikattacker, så kom jag tillbaka till skolan och umgängeskretsen och fick det bevisat för mig att mina vänner nog allt tycker om mig. Gamla spöken vill så gärna få en att tro det motsatta, som ni vet.
Men idag när svängkramen avslutades och jag skrattade med mitt osminkade ansikte och oborstade och rökdoftande hår, så insåg jag att det spelar ingen roll hur jag ser ut, eller hur länge jag är borta från skolan. De här människorna tycker fortfarande om mig. Är inte det fantastiskt! Det kräver alltså en långvarig depression och ett utseende som en uteliggare för att jag ska fatta att folk faktiskt kan tycka om mig.
Jag hade egentligen tänkt förlänga resoneringen till detta, men kände att det blev litet väl. Ni som tycker att jag tjatar om samma saker hela tiden, så är det för att utseende och depression är hårda knutna till varandra för mig. Det är svårt att förklara, och därmed lika utlägg om samma sak. Jag är väl rädd att folk ska tro att jag är grovt utseendefixerad (när jag egentligen bara är lagom utseendefixerad, hurrdurr).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar