OH SAY I AM WONDERFUUUUUL av Gary Go

Sätter på gladare musik.

Tänder alla lampor i lägenheten.

Tar en tablett och sköljer bort irrande tankar med vatten.

Dansar runt litet i lägenheten och inser att jag måste äta.

Så föser man undan demonerna under mattan.

(Men jag undrar ändå vilken del av mig som är mer "sann". Livet kan väl ändå inte gå ut på att sopa allt jobbigt under mattan eller drunkna i personlig misär?)

In your room, where time stands still, or moves at your will

När det är kallt och narigt ute, och bakom molnen håller solen på att gå ned fast det inte ens är middagsdags ännu. När mörkret sakta lägger sig över lägenheten och den ljuva tonen av någon melankolisk musik skönjar bakgrunden. Då när jag sitter och menlöst tittar ned i tangentbordet, så tänker jag att "Om man ändå var höljd i dunkel nu, vad skönt det skulle vara".

Det är något som pyr där innanför mina revben, något som kisar mot mig bakom där instinktiviteten, impulsen och ångesten brukar värka. Men jag kan inte hjälpa det -- att jag känner mig trygg när jag mår dåligt. Och jag är inte mer än människa, jag strävar efter trygghet precis som alla andra.

Det enda jag får påminna mig om under ensamma fredagskvällar är hur det egentligen känns att må dåligt. Att äta hela kakan, så att säga. Och när minnet av dagligt illamående, yrsel och okontrollerade panikattacker återkommer, då är jag inte så sugen längre. Fast jag antar att jag kommer få gå igenom livet stretandes mot mitt eget väsen. Den där lilla rösten som viskar om att du egentligen hör hemma någon annanstans. Du hör inte hemma i den här världen. Du var inte menad för att leva det här livet.

Och det är en underlig känsla att leva ett vardagsliv och må bra, men samtidigt gå runt med vetskapen att jag egentligen inte ska vara här.

Onsdagsfunderingar

Jag har haft ett uppehälle med godis i ungefär tre veckor nu. Tjoho, tjohi osv.

Det går väldigt bra. Det är inte speciellt svårt. Nackdelen är väl då, i och med att jag är en allt-eller-inget-människa, att detta resulterar oftast i att jag tappar suget för det mesta i matväg. Ungefär sådär att man kanske ätit tre knäckemackor för sju timmar sedan, men att man fortfarande stirrar blint i mataffären när man ska köpa kvällsmat. Och det där mantrat "Vill inte äta" som jag så väl känner igen börjar surra runt, runt i huvudet.

Och då återkommer ju det ständiga problemet. Hur skall man egentligen förhålla sig till mat? Naiv som jag är så trodde jag att de här matproblemen skulle försvinna när jag nu trots allt börjar må bättre. Såklart är det inte samma sak som förut. Ångesten håller mig inte i handen medan jag suckar trött och ogillar att människan alltid måste äta, äta, äta. Men att känna igen sig i en situation och känsla som man besökt så många gånger förut... då blir man ändå rädd för möjligheten att det kan hända igen.

Ungefär hur min nya umgängeskrets är:

Vän 1: Jag hade väldigt roligt i fredags.

Vän 2: Ja, det förstår jag. Kommer du ihåg allt?

V1: Vad då? Vad menar du?

V2: Kommer du inte ihåg när du gick fram till en gammal man med skägg på Järntorget, omfamnade honom och sa "Dumbledore, du är inte död!"

V1: Va?! Det där gjorde jag väl inte alls det...?

V2: Haha, kommer du inte ihåg det? Då kanske du var mer påverkad än vad du trodde.

V1: Neeeej, vänta, va?

V2: Kommer du ihåg när vi pratade om min katt, då, och du skrek någonting om att "Varför dödade din katt Mufasa?!"

V1: -JÄTTEFÖRVIRRAD och skrattar nervöst-

V2: Jag bara skojade. Du gjorde inget utav det.