Jag hatar konfrontationer.

Det väsnas längre bak i spårvagnen. Ett tonårsgäng vars ljudnivå eskalerar efter varje hållplats. Jag sitter med en enorm bag som egentligen är alldeles för tung för mina förtvinade armmuskler.
Jag rycker till när jag plötsligt hör ett högt "Hallå!". Den mörka basrösten tillhör en muskelknutte som står mitt i gången och glor argt ned på gänget.
Några kvinnor skriker till. Börjar skälla. En säger "Såhär beter man sig inte i det här landet!". Gänget är mörkhyade. En kvinna springer ut, börjar bulta på chaufförens dörr.
"Vad ska du göra åt det här?"
"De har vattenkrig där bak! Jag fick det på mig!"
"Var är alla män som kan hjälpa till?"
"Jag betalar skatt!"
"Kalla på polisen!"
"Jag vågar inte åka med dig om du inte gör något åt det här."

Ungefär här börjar mitt tålamod tryta. Sviniga tonårsgäng i all ära - jag hatar dem intill djupet av min själ - men när man säger saker som "i det här landet" och "alla män som kan hjälpa till", så ryker min sympati. Det är två stationer kvar tills slutstationen. Det är chaufförens sista tur, och han är lika trött som jag. Vi har båda åkt längs rälsen idag, och klockan är halv elva på kvällen.
Till slut går hon av. Två stationer senare dimper hon ner på samma hållplats som oss andra, i syfte att göra ett vagnsbyte. En annan vagn släpper av henne, ännu en chaufför som snart ska få gå hem och sova.
"Vill du veta vad din kollega gjorde alldeles nyss...", säger hon och börjar bocka av alla händelser igen. Bakom henne samlas snart flera spårvagnar på rad - alla är stoppade för att hon står och känner sig förorättad.

Då var det nog. Jag går snabbt upp till henne, och fräser:
"Ursäkta, men skulle du kunna ta det där över telefon istället? Jag är jättetrött och vill bara hem. Okej, ja, TACK."
Adrenalinet börjar susa genom kroppen. Jag känner instinktivt att jag nog skällt på fel person. Men nu är det sagt, och det känns skönt när kvinnan förvånat stiger av vagnen. Och jag tänker "Är det såhär det känns när man blir hörd?".
Tjejen bredvid mig möter min blick, och ger mig ett finurligt, uppskattande leende.
Är det såhär det känns?

deus ex machina

Jag släntrar fram till baren för att köpa en öl. Vid disken står en lång, blond man med håret uppsatt med ett hårband. Jag lutar mig fram och säger: "Jag har hört att du är snygg."
"Jaså?", säger han och ler.
"Ryktet går att alla flickor är väldigt förtjusta i dig."
"Bor du här på ön?"
"Nej, tyvärr inte."
Hans leende falnar litet, såsom alla gör när man säger att man är en utböling.

Två dagar senare navigerar jag mig själv runt alla stolar och bord. Han står där, ser mig, och ler litet flirtigt. Han går fram till mig.
"Jaså, du är tillbaka nu?"
"Ja, jag är ju det. Jag tänkte hämta mitt kort som jag glömde här."
"Jahaaa, det var du."
Efter ett tag kommer han tillbaka. "Emelina, eller hur?"
Jag dör litet inombords för att han uttalar mitt namn rätt. Det var längesedan det hände sist.
"Hagerskans, till och med", säger jag och känner mig litet dumbomskaxig.
Han räcker över det under tystnad, och jag går därifrån.

Den senaste månaden har jag levt i en dimma av hybris. Jag älskar det. Alla skrattar åt mina skämt (var kom min humor ifrån?) och tittar uppskattat på mig. När mina små, nästan elaka ironiska skämt, gått för långt, så inser jag det mycket senare än vad jag annars brukar göra. Jag är så upptagen med att vara dryg att min känsliga natur inte hinner ikapp. Då ber jag mina bättre vänner om förlåtelse. Väl hemma förstår jag inte riktigt vad som håller på att hända med min personlighet. Jag älskar det, men blir samtidigt ledsen på mig själv. Jag tycker inte om att vara såhär nonchalant, men samtidigt är det skönt att inte behöva känna hur samtalen blir krystade. Att välja mellan självsäkerhet eller konstant analyserande av sina dåliga sidor är ett svårt val.

Ojdå, visst ännu mer bilder. x_x

Alltså ryggen och rumpglipan. *_*

Egentligen borde jag använda denna bild som profilbild, eftersom jag faktiskt använder glasögon.

asdfghjklöä

Holy fucking crap - nya bilder på Gackt. Hhhgllgrhhlllllrrrggrrrrr.
För övrigt fyllde han 41 år i fredags.

oel

Kedjeröker cigaretter och dricker kopiösa mängder kaffe. Hade bara två cigaretter kvar igår efter helgens ständiga öldrickande (pappa var och hälsade på = MAT OCH ÖL), och orkade inte ta mig ned till affären. I och med att jag är väldigt beroende av cigaretter, så förklarar detta hur pass trött jag var. Så nu tar jag igen de förlorade cigaretterna. Mm, nikotin. Sedan har jag inte kunnat förtära kaffe de senaste dagarna eftersom jag inte haft mjölk hemma. Jag vet att man kan dricka utan mjölk, men min barnsliga tjurighet lägger armarna i kors och säger "Då kan det lika gärna vara". Jag hade nämligen valt att lägga pengarna på alkohol och inträde på karaoke istället för att köpa mat.

hemliga saker

Igår läste jag ut en bok på en dag. Skrockade litet för mig själv. Blir alltid så nöjd när jag gör det.
På torsdag fyller jag år.

Men jag är inte död ännu.

S: "Det verkar som om jag bara faller för tjejer som är mentalt sjuka."
E: "Vad hände med den andra tjejen, då?"
S: "Hon dog."
E: "Hm."



Tillfället då mina skämtkommentarer som "Jag är sjuk i huvudet" eller "Jag är galen, hehe" får backlashes.