I en halvtimme sitter jag och lockar håret. Sminkar mig, drar på mig min långa, spetsiga och rosa kreation till klänning. Adderar den romska paljett- och pärljackan, och ler i spegeln. Jag känner mig så fin och otroligt arg. Jag är inte arg över något speciellt - jag är bara arg.
Jag möter upp min vän och vi sitter vid en bänk och pratar.
"Visst är jag fin?", frågar jag.
"Du ser sliten ut", säger han.
"Haha, okej? Tack."
"Inte fysiskt, men mentalt. Sådant syns."
Och jag vet att han har rätt. Internt svär jag till och hatar att han har rätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar