Jag kan börja om på nytt

"Jag vet hur vi ska fly från platsen. Kom, ta min hand."
Han tittar förvirrat på mig. Han känner inte igen mig, för han har glömt mig. Raderat alla minnen vi delade tillsammans en gång i tiden. Han har blivit äldre, tjockare, rynkigare. Men jag vill fortfarande ha honom, så jag tar hans hand och så flyr vi in i skogen.
"Vem är du? Och varför hjälper du mig?" frågar han.
Jag leder honom till det hemliga, övergivna huset i skogen. Lirkar mig in genom fönstret och ställer mig med handen på dörrlåset. Jag drar ett djupt andetag och låser upp.
"Välkommen till min enkla boning", säger jag med tindrande ögon.
Han känner inte igen mig, tänker jag. Jag kan börja om på nytt. Jag kan göra samma saker som jag gjorde förra gången, men med litet ändringar. Den här gången kommer vi inte turas om att lämna varandra.
Jag tar upp de gamla ämnena. Frågar om honom, fast jag redan vet svaren. Han bevakar mig misstänksamt i början, men slappnar så småningom av. Han börjar le.
Han är försiktigare än förra gången. Kanske är jag för gammal nu, eller så har åldern skänkt honom vishet. Kanske jag är för burdus, med mitt mörka hår och målmedvetna händer. Men när jag närmar mig hans personliga utrymme, så lägger han händerna på min midja. Gåshuden klättrar över kroppen, och jag lutar mig fram för att kyssa honom i mungipan.
Han ställer sig plötsligt tvärt upp och stammar fram något. "J-jag kan inte stanna här. Jag måste hem till min fru. Tack för hjälpen, men jag måste gå nu."
Samtidigt som han rusar ut, så återvänder mina vänner.
"Vad var det där?"
Jag fräser bara till svar. Går med bestämda steg mot garderoben och trycker ned några klänningar och ett täcke i min slitna ryggsäck. River ner några konserver från köket, och följer sedan spöket av honom ut genom dörren.
Väl utanför stannar jag tvärt. Blickar ned mot vägen och civilisationen där män väljer sina fruar över mig. Där man inte behöver proviant och täcken var man än går.
Så jag vänder om, och springer mot skogen.