Perfekta skåror!

En massa nya, unika Tilgmans-figurer läggs upp på Tradera - och jag bah LYCKA.

En tavla jag egentligen skulle vilja bjuda på på Tradera

men... hur jävla sepe var jag egentligen?

vi kommer saknda dig leif. säger:
det känns som man pratar med olika personer ibland. Helöt allvarligt. är du schizofren?

2004

sanoj. säger:
emelina sluta var så paranoid.

does he know? säger:
haha.

sanoj. säger:
seriöst, du är paranoid ibland.

Jag kan börja om på nytt

"Jag vet hur vi ska fly från platsen. Kom, ta min hand."
Han tittar förvirrat på mig. Han känner inte igen mig, för han har glömt mig. Raderat alla minnen vi delade tillsammans en gång i tiden. Han har blivit äldre, tjockare, rynkigare. Men jag vill fortfarande ha honom, så jag tar hans hand och så flyr vi in i skogen.
"Vem är du? Och varför hjälper du mig?" frågar han.
Jag leder honom till det hemliga, övergivna huset i skogen. Lirkar mig in genom fönstret och ställer mig med handen på dörrlåset. Jag drar ett djupt andetag och låser upp.
"Välkommen till min enkla boning", säger jag med tindrande ögon.
Han känner inte igen mig, tänker jag. Jag kan börja om på nytt. Jag kan göra samma saker som jag gjorde förra gången, men med litet ändringar. Den här gången kommer vi inte turas om att lämna varandra.
Jag tar upp de gamla ämnena. Frågar om honom, fast jag redan vet svaren. Han bevakar mig misstänksamt i början, men slappnar så småningom av. Han börjar le.
Han är försiktigare än förra gången. Kanske är jag för gammal nu, eller så har åldern skänkt honom vishet. Kanske jag är för burdus, med mitt mörka hår och målmedvetna händer. Men när jag närmar mig hans personliga utrymme, så lägger han händerna på min midja. Gåshuden klättrar över kroppen, och jag lutar mig fram för att kyssa honom i mungipan.
Han ställer sig plötsligt tvärt upp och stammar fram något. "J-jag kan inte stanna här. Jag måste hem till min fru. Tack för hjälpen, men jag måste gå nu."
Samtidigt som han rusar ut, så återvänder mina vänner.
"Vad var det där?"
Jag fräser bara till svar. Går med bestämda steg mot garderoben och trycker ned några klänningar och ett täcke i min slitna ryggsäck. River ner några konserver från köket, och följer sedan spöket av honom ut genom dörren.
Väl utanför stannar jag tvärt. Blickar ned mot vägen och civilisationen där män väljer sina fruar över mig. Där man inte behöver proviant och täcken var man än går.
Så jag vänder om, och springer mot skogen.

all of you

Just nu känner jag mig som Tara i True Blood som står i baren på Merlotte's. Saker är litet för stressigt, litet för mycket, och jag vill brista ut i ett "Fuck ALL of y'all!" med pekfingrarna uppe i vädret.

Bokkie

The music is constantly in the background. Whether it be in my earphones or in my mind, it is always there. It's an unknown band from the north of America, found by my best friend randomly on yesterday's MySpace. It puzzled me why they called themselves Elefant with an 'f'. I never sought an answer though, I just enjoyed it.
As I had borrowed her music, I had also borrowed her book. It had been bought second hand at a small shop in Notting Hill. Once in a walking distance from our flat in Shepard's Bush - now miles along the red line. I didn't like our new abode. But since I had decided to head home to Sweden, I had no say in it. I was a party crasher, someone who wasn't supposed to be there. I slept on the floor, and spent most of my days on the sofa in the living room, reading reading reading. The other foreigners from Brazil tried to talk to me about Bob Dylan and being an alien in a strange land. I had been here for too long, I couldn't engage. I listened to elephants and read about gargoyles.
It was about a manly stripper who drove off a cliff while drinking his beloved Jack Daniels. The fire burned his skin and his manlihood. He spent his days in the hospital ward, talking to the bitch snake in his spine.
I could relate. And it suited my current lifestyle. I was left to a city I hated, and the music and words was the only enjoyable thing I had left.
And I walked. Walked to get cigarettes, to see scabby foxes in the night, walked with my suitcase rolling behind me. I was leaving. Always leaving, fleeing. I was heading home. Finally. And though I enjoyed the moment, and still remember it today - I hated it. London. It didn't hold anything for me besides books, teachers and music made of elephants.

När man känner sig litet ledsen, så tittar man på sådant här:

rom

I en halvtimme sitter jag och lockar håret. Sminkar mig, drar på mig min långa, spetsiga och rosa kreation till klänning. Adderar den romska paljett- och pärljackan, och ler i spegeln. Jag känner mig så fin och otroligt arg. Jag är inte arg över något speciellt - jag är bara arg.
Jag möter upp min vän och vi sitter vid en bänk och pratar.
"Visst är jag fin?", frågar jag.
"Du ser sliten ut", säger han.
"Haha, okej? Tack."
"Inte fysiskt, men mentalt. Sådant syns."

Och jag vet att han har rätt. Internt svär jag till och hatar att han har rätt.

unlike

Rensar just nu bland alla mina Likes som jag ackumulerat under året som jag varit med i online-tävlingar. Det får vara slut på det, om än inte för alltid, så just nu. Rensar även bland mina bloggar, då jag helt enkelt inte går in på Bloglovin när jag har över 2000 inlägg att läsa.

Minimalizing känns som en bra idé när det gäller ens liv. När det gäller Minimalistic:a böcker så spyr jag. Jag tittar på dig, Coelho.