Sjöben och tår.

Pappa fixar med båten. Den enda som är annorlunda med det scenariot är att jag också är här. Alltid när man ringer honom, så fixar han med båten. Båten, båten, båten. Det kluckande, vajande hemmet som jag bor i just nu. Hemmet som gör att jag får sjöben när jag ställer mig på land, och lämnar mig med ett svagt illamående. "Snart är jag tillbaka på båten igen", tänker jag med en sådan innerlig längtan. Jag vill aldrig lämna den igen.

"Satan!", ropar pappa till. Han reagerar nästan aldrig på smärta, så med hjärtat i halsen ställer jag mig upp i sittbrunnen och frågar skrämt vad som hänt. Min stadiga, snälla, händiga pappa.
"Jag har inte vant mig vid alla delar på båten ännu. Jag slog i tån igen", svarar han.
Sedan klättrar han ned i sittbrunnen med mig, och det blöder ymnigt från hans lilltå. Han famlar efter en vit tygbit, och den osar av gasol.
"Ska du verkligen knyta den där runt din tå? Det är väl inte så bra", frågar jag oroligt.
"Det är ingen fara. Jag rengör det sedan."
Jag ger honom en skeptiskt blick.
"Jag vill inte få blod på min fina båt", säger han och skrattar till.

hjälplös hjälte

Jag drömmer fortfarande superhjältedrömmar. Gör ni också det? När man är den enda som kan förhindra en katastrof. Styrkan som flyter i en blod, snabbheten, de övernaturliga hoppen mellan byggnader och träd. Men alltid är det ingen som vet. Alla folkmassor som skrikande och i panik flyr undan det som hotar att förgöra deras existens. När jag försöker rädda folk genom att säga att de måste gömma sig någon annanstans.
"Varför ska vi lyssna på dig?" fnyser de. "Vi är säkra här."
"Tro mig, jag vet. Jag är eran enda chans till räddning."
Men de lyssnar inte, och några minuter senare ser jag deras lemmar slitas från kroppen.

Jag luktar illa och det gör han också.

En man sitter bredvid mig, längst bak i spårvagnen. Jag sitter ofta där, eftersom jag röker och har svårt att duscha. Dessutom har man ofta turen att få se en söt hund ivrigt nosa på de som sällar sig till skarorna av folk som pressar sig igenom de tunga gamla spårvagnsdörrarna.
Han luktar illa. Jag slappnar av och kan andas som vanligt. Sedan jag var liten så har jag fått för mig att min andedräkt luktar illa, så jag håller ofta andan när jag åker med lokaltrafiken. Jag kan inte använda munskölj, för jag fick världens största allergiska reaktion på det en gång. I ett gråtande vrak blev jag körd till akuten medan jag fingrade på hornen som växt fram i pannan. Kunde knappt fatta att det var min kropp jag ens kände på.

Andehållningen gör mig ofta yr. Hur många gånger folk än insisterar på att det inte är något fel på min andedräkt, så kan jag inte sluta. Med en man vid min sida som luktar mer illa än vad jag någonsin gjort, så känner jag mig trygg. Sitter och löser mitt korsord och känner hans blickar på mig.
När jag reser mig upp vid Sahlgrenska för att byta till buss, så tar han till orda.
"Är du en designer?" frågar han.
Jag skrattar till litet. "Nej, det är jag inte."
"Du ser ut som det. Din stil är så speciell."

På lätta fotsteg går jag därifrån, och jag känner mig glad. Det är skönt att få höra att jag kan passa in i en annan mall än den jag annars bär tungt på mina axlar. Det sjukskrivna vraket till människa, som jag är, läggs åt sidan en stund.

comparing sexes

I walked outside into the sunlight. The construction workers outside my apartment had taken off their shirts, and I stared at them and thought that they reeked of manliness. They looked back at me - me with my lace tights, dove blue sailor dress and white high-heeled shoes with velvet shoestrings. As I walked away with my curly hair blowing in the wind, I felt like I was the epitome of what it means to be female in this society.

bbbbb

Det enda jag gör just nu (förutom de uppenbara mänskliga behoven) är att läsa och lösa korsord. Är så vidunderligt lycklig, eller så lycklig man kan förmå sig att vara när man är så trasig som jag är, över att läsandet är en möjlighet för mig igen.

Imorgon ska jag gå på bio med min ömma moder.

Solglasögon

Idag blickar jag bakåt och minns ett speciellt tillfälle.

Jag låg ner på bordet med solglasögon på. Jag var trygg bakom mina solglasögon, för där kunde jag vara mig själv (pun intended). Jag tittade intensivt på mannen bredvid mig. Insöp varje detalj av honom. Hans märkesjeans och hur de följde hans bak och långa ben. Hans designerväska som hängde ledigt på stolen. Hans armar och huden som såg så len ut. Hans käke som rörde sig när han ville imponera på läraren och klasskamraterna. Hans blonda nackhår som jag ville kittla. Hans ögon när han vände blicken mot mig - snäll men litet förvirrad.
Hans muskulösa nacke, vältränade armar, breda axlar och sedan hans bakdel. Jag hade aldrig förstått charmen med sådana attribut förut. Nu såg jag det - attraktionen stod och skrek mig rakt upp i ansiktet.

Jag trodde inte att han såg mig och min genomträngande blick. Jag trodde inte att han kunde se kärleken som jag lade som en hinna över hela honom. Jag var säker där bakom de mörka glasen.


Vid rasten vände sig A om och sa till mig: "Du vet om att man kan se igenom glaset på dina solglasögon, va?"
Hjärtat for upp i halsstrupen och frös till is. Tänk om han vet nu. Det gick inte att missta sig på glöden i mina ögon. Jag hoppades att solglasögonen hade blockerat i alla fall det. Efter det vågade jag knappt titta på honom.



Några månader senare satt jag och åt mat på en restaurang med hans bästa vän. Jag var förkrossad - mitt kärlekshjärta åt upp mig inifrån. Jag frågade, som så många gånger innan, om J visste. Det var en gång för mycket.
G slog ilsket ned matpinnarna på bordet och tittade på mig med irriterande ögon.
"Det är väl klart att han vet! Han är väl inte helt dum i huvudet. Alla vet det!"

Alla visste. Inte ens världens mörkaste solglasögonsglas hade kunnat blockera det.