Det viskas utanför dörren.

Jehovas Vittnen plingar på igen. De har kommit oftare på senare tiden - antagligen för att jag är trevlig när de ringer på.
"Hej - igen!", säger mannen som ringde på för någon månad sedan.
"Hej igen", svarar jag, och lutar mig mot dörrkarmen.
"Jag, eh, antar att du är troende? Jag fick den känslan när jag var här förra gången."
"Nej, jag är inte troende. Jag är öppen, " säger jag och ler litet.
"Jaha! Oj. Eh, men idag har jag med mig en broschyr om bibeln. De flesta har inte läst den, men brukar säga att de gärna skulle vilja. Litet allmänkunskap, sådär. Men den är ju litet lång, haha."
"Mm, jag har bara läst utdrag ur den."
"Men här har vi en broschyr som går igenom vad bibeln handlar om, men den sidan jag tycker är mest intressant är den här på slutet..." säger han och pekar på den ariska Jesus i solljus.

Han babblar på, och jag lyssnar. Jag vill gärna ha broschyren. Försöka se saken från hans sida. Chansen att jag går med i Jehovas Vittnen är extremt liten. Jag är i allmänhet väldigt kritiskt ställd till människorna bakom religion. Men det finns något fint där bakom. Tro, i sin renhet, är vackert. Tycker jag. Och jag önskar så mycket att jag kunde tro på det. Så därför lyssnar jag på den trevliga mannen som vill visa mig Jesus solstrålar. Men när jag säger hej då och stänger dörren, så tänker jag att jag aldrig vill se människan igen. Kommer aldrig mer öppna dörren.