Samtidigt, på twitter

nolemon058 mmmmmmm @GACKT　GACKTさまのマグナムはお元气ですか？
(How's Gackt-sama's magnum?)

@nolemon058 元气づけてやってくれ･･･。最近、なんか寂しそうだ･･･。
(Come cheer it up. Lately it's been feeling lonely).

Hur det känns när jag köpt en massa kaffe på rea, som jag vet kommer hålla i minst en månad:

Dagens Göteborgare

... går till kvinnan som vid Korsvägen som spräckte den personliga bubblan i ett försök att rädda en annan människa mot skador.

Ett återkommande problem med Göteborgs spårvagnar är den blinda vinkeln man varje dag tampas med. Ni vet när man ska gå över till andra sidan vägen, och den vagn du just gått av blockerar vyn? Då kan det komma en annan vagn med full hastighet som antingen håller på att bromsa in eller ska köra vidare till nästa hållplats. Contrary to popular beliefs så plingar inte spårvagnarna varje gång de börjar köra igen.

Just en sådan sak hände idag, och precis när jag skulle ta steget ut på spårvagnsrälsen så sträcker kvinnan bredvid mig ut armen för att blockera mig. Framför våra näsor susar vagnen förbi, och vi ler mot varandra. Jag går därifrån och tänker att fy vad fina människor det finns.

Ja hejsan

Nu har skolan börjat igen. Be-Te-We så klarade jag min dumma Skrifttenta och får därmed fortsätta. Men det är nästan skrämmande hur många det är som inte fortsätter nu i vår. Litet ledsamt är det allt. Och nu är jag ensam kvar i grupp ett och funderar starkt på att byta till grupp två. Dels för att jag tycker om att umgås med mina vänner, och för att jag överskattade nog min förmåga av att gå upp på morgnarna. Mitt resonemang av att "Vad bra att jag börjar den tidiga klassen, jag behöver verkligen börja komma upp tidigare!!!!!111one" fungerade inte riktigt i höst.

För övrigt dog min morfar för några veckor sedan. Jag ska resa hemåt på torsdag. Så vi ses då, Nyköping.

Vi återkommer till Göteborg och dess lokala befolkning.

En dag så skulle jag gå till spårvagnen. Inser frustrerat att halsduken är lindad helt fel och att jag fryser. Mitt i en komplicerad procedur bestående av stickat tyg, så möter jag en äldre herre i trappan upp mot hållplatsen.

"Ska vi byta halsduk? NÄ, JAG BARA SKOJA, jag skulle aldrig byta bort min fina Barcelona-halsduk."

Sedan går han fnissandes därifrån.

fniss

Det album jag längtar mest efter 2012

Andrew Bird - Break It Yourself from Mom+Pop on Vimeo.

Ännu ett utkast

Idag insåg jag en rätt befriande sak. När jag flämtar in på Viktoriagatan 30 för omtenta, så hör jag ett högt "Du!". Långt där borta i korridoren står en klasskamrat och pekar på mig. Med seriösa, tunga steg börjar han gå mot mig, för att sedan brista ut i sprint med öppna armar. Runt, runt flyger jag i hans omfamning och skrattar som ett litet barn.

När vi först började Japanskan under höstens början, så umgicks vi i stora grupper på runt 15-20 personer. I vanlig anda, när människor lär känna varandra för första gången, så trappades detta antal snart ned till ett fåtal som fortfarande är kvar. Jag har väl kanske fem stycken i min klass som jag kommer riktigt bra överens med. Ni vet sådana där människor som flyger på en så fort de ser en för dagen, eller spricker upp i ett leende för att de är genuint glada att se en. Sådana är de som jag lyckats bli vän med. Något som vi alla har gemensamt är att vi älskar att mysa. Detta betyder att det bli mycket kramar och lutande mot axlar. För någon som jag, som alltid har törstat efter vänner man får klämma och ta på utan att få upphöjda ögonbryn till svar, så är det otroligt skönt.

Men det var inte det jag insåg idag. Efter en kortvarig svacka av begynnande panikattacker, så kom jag tillbaka till skolan och umgängeskretsen och fick det bevisat för mig att mina vänner nog allt tycker om mig. Gamla spöken vill så gärna få en att tro det motsatta, som ni vet.

Men idag när svängkramen avslutades och jag skrattade med mitt osminkade ansikte och oborstade och rökdoftande hår, så insåg jag att det spelar ingen roll hur jag ser ut, eller hur länge jag är borta från skolan. De här människorna tycker fortfarande om mig. Är inte det fantastiskt! Det kräver alltså en långvarig depression och ett utseende som en uteliggare för att jag ska fatta att folk faktiskt kan tycka om mig.

Jag hade egentligen tänkt förlänga resoneringen till detta, men kände att det blev litet väl. Ni som tycker att jag tjatar om samma saker hela tiden, så är det för att utseende och depression är hårda knutna till varandra för mig. Det är svårt att förklara, och därmed lika utlägg om samma sak. Jag är väl rädd att folk ska tro att jag är grovt utseendefixerad (när jag egentligen bara är lagom utseendefixerad, hurrdurr).