Äppelskrutten

Inatt bad en vän mig att ta hand om hennes kattunge och två tigerungar. Jag sa glatt ja, eftersom jag fortfarande saknar min randiga vän från drömmen för några dagar sedan. Alltför sent kom jag på att det antagligen är olagligt att ha tigrar i sitt eget hem, och tigerungarna växte och växte och nöjde sig till slut inte med att vara inne i min och Daniels lilla lägenhet med limiterad access till trädgård.

Den lilla kattungen nästlade sig dock in sig i våra hjärtan väldigt snabbt. Vi bestämde att vi skulle få döpa henne till vad vi ville tills vi kom på vad hon egentligen skulle heta. Jag kallade henne Skrutt. Min pappa brukade kalla mig det när jag var liten (och det gör han fortfarande), så jag kände att det kärleksfulla namnet passade perfekt till den lilla grå/vitmelerade pälsbollen som sprang omkring som en galning i vårat hem. Så fort jag kom hem så sprang hon mot en och kurade ihop sig som en boll i ens famn. Allra mest tyckte hon om Daniel, så hon följde honom som en skugga var han än gick.

Tigrarna började få skärsår av sina våldsamma lekar, och jag blev alltmer rädd för dem. En dag när jag släppte ut dem i trädgården för att få leka av sig litet, så hoppade de över staketet och försvann in i den förtrollande skogen.

Ledsen och besviken på mig själv över att jag inte hade kunnat ta hand om dem bättre gick jag in i lägenheten för att berätta den sorgsamma nyheten för Daniel. Han frågade var Skrutten var någonstans. Vi letade i flera dagar, och till slut hittade jag hennes livlösa kropp i trädgården. Jag tänkte först att tigrarna hade satt tänderna i hennes arma lilla kropp som straff för att vi inte hade brytt oss om dem mer. Jag sörjde Skrutten i flera dagar och kunde inte riktigt släppa hennes klara, oskyldiga ögon som hade litat på oss så mycket.

I vaket tillstånd sörjer jag fortfarande våran lilla pälsboll. Våran lilla skrutt.