Äppelskrutten

Inatt bad en vän mig att ta hand om hennes kattunge och två tigerungar. Jag sa glatt ja, eftersom jag fortfarande saknar min randiga vän från drömmen för några dagar sedan. Alltför sent kom jag på att det antagligen är olagligt att ha tigrar i sitt eget hem, och tigerungarna växte och växte och nöjde sig till slut inte med att vara inne i min och Daniels lilla lägenhet med limiterad access till trädgård.

Den lilla kattungen nästlade sig dock in sig i våra hjärtan väldigt snabbt. Vi bestämde att vi skulle få döpa henne till vad vi ville tills vi kom på vad hon egentligen skulle heta. Jag kallade henne Skrutt. Min pappa brukade kalla mig det när jag var liten (och det gör han fortfarande), så jag kände att det kärleksfulla namnet passade perfekt till den lilla grå/vitmelerade pälsbollen som sprang omkring som en galning i vårat hem. Så fort jag kom hem så sprang hon mot en och kurade ihop sig som en boll i ens famn. Allra mest tyckte hon om Daniel, så hon följde honom som en skugga var han än gick.

Tigrarna började få skärsår av sina våldsamma lekar, och jag blev alltmer rädd för dem. En dag när jag släppte ut dem i trädgården för att få leka av sig litet, så hoppade de över staketet och försvann in i den förtrollande skogen.

Ledsen och besviken på mig själv över att jag inte hade kunnat ta hand om dem bättre gick jag in i lägenheten för att berätta den sorgsamma nyheten för Daniel. Han frågade var Skrutten var någonstans. Vi letade i flera dagar, och till slut hittade jag hennes livlösa kropp i trädgården. Jag tänkte först att tigrarna hade satt tänderna i hennes arma lilla kropp som straff för att vi inte hade brytt oss om dem mer. Jag sörjde Skrutten i flera dagar och kunde inte riktigt släppa hennes klara, oskyldiga ögon som hade litat på oss så mycket.

I vaket tillstånd sörjer jag fortfarande våran lilla pälsboll. Våran lilla skrutt.

Hon spinner dovt när jag kliar henne bakom öronen

Inatt drömde jag om glidflygning mitt i skogen. Träden i min skog är höga som amazonträd nämligen, så det fanns gott om plats för att svänga om, upp och ner, genom den magiska djurfyllda skogen. Det bodde speciellt mycket tigrar där inatt. Jag lyckades bli vän med en som jag kramade och gosade och borrade in näsan i pälsen på. Jag älskade henne mest i hela världen kände jag, och jag var inte ett dugg rädd.

Sedan kom tjuvskyttar och jag skrek åt henne att hon måste fly, nu direkt, för mina kramar hjälper inte mot gevär. Så hon sprang. Och jag grät medan jag flög genom skogen, letandes efter den livlösa kroppen med randig päls.

Uppenbart

Jag tycker att nöjesparker är något av det roligaste som finns, ungefär. När jag springer runt på nöjesfältet i min stad, dock, så är det bara obehagligt. Attraktioner som snurrar runt, upp och ned, för fort, man ramlar ur-- tja, alla de där farhågorna man kan ha av vanliga attraktioner annars.

Men det är där jag huserar mycket för tillfället. Annars är jag ofta i skogen bredvid och är ungefär konstant vilse. Vad som helst kan hända i den där förtrollande skogen. Jag byter skepnad så otroligt ofta att jag kan bli förvirrad ibland, och drömmarna utvecklar sig från äventyr till ångest till mardrömmar till glädjedrömmar stup i ett. Det har inte varit speciellt svårt att räkna ut att skogen i min Stad representerar vilsenhet, att hitta sig själv. Och det är väl det jag gör just nu.

Dröm #nittiotusenett

Inatt drömde jag om bäbisar som skar sönder mina armar och bröstkorg med vassa knivar. Jag grät hysteriskt som jag alltid gör under sådana drömmar och sprang efter mamma för sympati. Återigen som vanligt, så fick jag ingen sympati.

Så jag gick in i badrummet med våta kinder och armar fyllda med ärr och tänkte förtvivlat att nu kommer folk tro att jag har gjort det själv. Så jag tog fram en sax och en trimmer och klippte av mitt långa hår och snaggade allt hår på sidorna.

Mitt i förtvivlan insåg jag att det var rätt snyggt, och när jag gick till mamma för att visa, så märkte jag att mina sår hade börjat läka och nästan knappt syntes längre.

Vaknar upp och blir litet hängläppig för att mitt hår inte ser ut så på riktigt.

Orkar inte så mycket

Bara en halvtimme in i packningen så börjar det fara runt små blixtrande bollar framför ögonen. Kroppen säger "Uuuuh, sluta med det där, det är för dammigt och du får inte böja dig ned så mycket, bära så tungt och allra helst vill jag nog att du lägger dig ned för idag..."

Så jag tar en micropaus.

Strangers in the night

Förra veckan spenderade jag och Daniel tid på The Rover, som vi brukar göra ungefär en gång i veckan. The Rover specialiserar sig på olika sorters öl, och eftersom jag och Daniel har blivit finsmakare av denna fantastiska dryck de senaste månaderna, så är det vårat favorithak. Enda nackdelen är att de stänger rätt så tidigt.

När vi begav oss mot järntorget för att åka hem, så råkade vi se ett ställe som vi aldrig sett förut. Medan Daniel gick in för att fråga när de stängde, så ropade en flicka på mig som stod utanför och rökte med sin pojkvän.

"Inte ska du stå där alldeles ensam! Kom hit och prata med oss!"

Detta var början på en väldigt trevlig afton (läs: natt) i sällskap av främlingar och alkohol. Jag fick blommor av personalen, vi drog vidare till Babar och drack shot:ar, mer öl och whiskey. Vi stod länge, länge i rökrummet och snackade skit med våra nyfunna vänner. Flickan hette Nicolina, och vi båda förundrades över att äntligen ha fått träffa någon med ett lika ovanligt namn som en själv. Det blev en sen natt med många kramar, och nu precis fick jag ett sms där hon skrev att hon gärna vill träffas igen. Jag blir så glad! :3

pappiz

Jag tycker om min pappa. Efter flytten till Daniels lägenhet så ska jag återvända till Nyköping/Oxelösund ett litet tag för att rehabiliteras. Som de flesta säkert förstått vid det här laget så var 2010 ungefär det värsta året i mitt liv. Mitt psyke har sakta brutit ned min kropp och nu är konsekvensen att jag måste ta ungefär femtioelva tabletter för att fungera normalt.

Men jag är säker på att 2011 blir bättre. Det kan bara gå uppåt nu.