ett, två, tre

Är hemma på middag hos min bror för att fira hans flickväns födelsedag. Bror säger att jag är en härmapa som precis skaffat samma mobil som han har, och även har ett skal som är av läder.
"Okej, okej", säger jag. "På etttvåtre så trycker vi på knappen och ser vilken låsskärmsbild vi båda har."
På etttvåtre, så har han en allmän fin bild på hav, och jag en med ett tigercitat.
"Okej, okej", säger jag. "På etttvåtre så sätter vi fingret på knappen så att den läser av den, för herregud, det är så knäppt att de tekniken finns och nu har jag den också! Så ser vi vad vi har för bakgrund."
På ett, tu, tre -- på det fjärde ska det ske, så gör vi det.
Hans bild är samma som förut. Min är på en gosedjursapa som sitter med en konsoll för ps3 i min soffa.
"Men... Du har ju samma bild."
"Vet du vad?", säger han och ler som en jävla tok med en sarkastisk kommentar i bakhåll. "Det är en av grundbilderna som finns på iPhone!"
"Det vet jag redan!", svarar jag, och vi fnissar tillsammans. "Men tråkigt! Jag har iaf en apa på min."
Han säger etttvåtre för att visa våra tre senaste bilder, men jag får genast panik och säger vänta, vänta, vänta.
Hans är jobbscreenshots. Mina är olika komiska svar från blodgivarsidan gällande när man får lämna blod eller ej. Så jag visar.

Bett av apa ------ Får inte ge blod.
Bett av annat djur ----- Okej, med utförlig förklaring om karens.

Psykisk sjukdom ----- Får ge blod, om man tex svarar sanningsenligt på de frågor de ställer.

Och jag fnissar över den senaste, för det finns ingen annan grupp av människor som är bättre på att ljuga än mentalt sjuka människor. Det är liksom en standard att ha förmågan att kunnat ha gömma det under en massa år. Till exempel att jag bara i förmiddags var på min webbtidning och sa till redaktören precis när kaffepausen kom: "Jag måste gå hem nu, för jag har en big ball av extrem ångest!", och log som en jävla idiot.