Med våren kommer väl en del av viljan tillbaka, och därmed min läslust. Ny favoritsyssla är att gå ned till biblioteket och läsa. Note to self får väl vara att gå på eftermiddagen istället, för förmiddagen kryllar det av pensionärer. Man skulle kunna tro att de har lärt sig vett nog att man faktiskt ska vara tyst på bibliotek, men icke. När jag sedan gick ut på torget så kryllade pensionärerna fram som myror framför matbutiken. Jag såg detta fenomen för första gången för några månader sedan, men jag slutar visst aldrig bli förvånad. Det är alltså här de existerar? På små gatutorg och bibliotek på förmiddagarna.
Men på tal om läsningen, då. Jag tror egentligen på att man ska fokusera sig på en bok i taget. Mitt tillfälliga prokrastineringsbeteende och min oförmögenhet att göra något vettigt över huvud taget, sätter stopp för detta. Så jag är igång med fyra stycken. Jesus Amalia!
Först satte jag igång med Kafkas Processen, och höll nästan på att krevera över det otroligt dryga, uppstyltade språket. Efter 40 sidor kastade jag den åt sidan och spottade och fräste att jag läser den snart. Efter att jag läst Little Women.
Till min fasa var detta samma visa, fast åt motsatt håll. Tänk er rosa sockervadd, flickfnitter och urskuldsfulla små flickor som ska vara så snälla som de bara kan. Efter 80 sidor klarade jag inte av det längre, och svalde den uppkommande sockervadden som höll på att kväva mig.
Sedan började Daniel läsa The Colour of Magic av Terry Pratchet. Jag har faktiskt aldrig läst Terry, tänkte jag en dag och snodde åt mig boken. Så nu är jag fast i det träsket.
Sedan en dag i biblioteket häromdagen så hittade jag en annan bok. Jag tror det var ödet som puttade mig i rätt riktning. Inte för att jag tror på ödet, egentligen, men det var något magiskt som fick mig att med tindrande ögon äntligen få uppleva mannen, legenden. Men vem den boken handlar om, det tar vi en annan dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar