På tok för galet upprörd

Jag är alldeles galet upprörd just nu. Mungiporna är nere i golvet, tårarna trängs i ögonvrårna och jag tjurar som en 5-åring som inte får som hon vill. För två veckor sedan började jag av någon hemskt dum anledning börja tänka på japansk mat. Jag har tänkt på det varenda dag sedan dess. Det har nu eskalerat såpass mycket att jag bara -måste- ha det, kosta vad det kosta vill. Bor man i Nyköping är åtkomsten otroligt limiterad - eller icke-existentiell är iofs ett bättre ordval.

JAG BLIR GALEN. Var är min Okonomiyaki?


Var är min misosoppa, nori och tofu?




VAR I HELVETE ÄR MIN OMERAISU, något av det godaste på denna planet?


Och till sist, trots att jag endast ätit det -en gång-, en av mina favoriträtter...VAR I HELVETE KAN JAG ÄTA Shabu-shabu?:



Nej. Nej, jag måste gå till botten med det här. Jag är så sugen på japansk mat att jag börjar gråta. Jag är så trött på sushi, som äts jämtjämtjämt. Visst är det gott. Men nu när vintern börjar närma sig, så föredrar jag -varm- mat. Jag vill sitta under en kotatsu, drickandes oolong- eller jasminete. Jag ska förstrött sitta och plocka i mig digistivekex som har chokladöverdrag. Jag ska sitta och lära mig all den där kanjin jag glömt för längesedan.

Men, eftersom detta inte lär hända på några år, eller kanske inte alls tillochmed, så får jag nöja mig med Uppdrag Åka Till Stockholm Och Söka Igenom Staden Efter Shabu Shabu..... (...Som Helst Inte Är För Dyrt).


Galet vad mat kan göra med en.