Vanskligt 3

Öh. Ni får lova att inte skratta. Helst inte heller höja tveksamt på ögonbrynen och säga att ni är trötta på pastellbeskrivningar om flickor som egentligen är kvinnor. Jag vet. Jag vet. Men nu blev det så, och om jag ska börja skriva igen, så kommer det kanske se ut litet såhär ibland. Konstruktiv, helst förmildrad och snäll kritik (såhär i början) uppskattas. Jag är osäker.

Fina Caroro, en gammal vän till mig och en fantastisk konstnär, har precis börjat på en ny kurs. Language+Materials, där man ska via ett konstnärligt medium prata om ett annat konstnärligt medium. Jag rip:ar förklaringen rätt av här, men principen är: Vad går man miste om i översättningen?

Hon valde text som medium. Hon beskrev ett verk hon gjort, enbart med ord, och så får man själv skapa en bild i huvudet av denna text. Dagen efter publicerade hon bilden hon skrev texten om, och så kan man se hur pass olika man kan tolka något.

Mycket intressant! tänkte jag, och valde ut en bild på måfå. Denna text blev resultatet. Imorgon får ni se bilden.


No. Nothing was right. Not even her fringe, cut uneven on the edges of her face.
She was on edge, had always been on the edge, and knew little else.
She wanted to speak, explain her unease, but even as she painted her lips dark red, and everybody focused on her mouth, she did not talk about uncomfortable things. She kept her life, her apartment, her clothes in a pastel bubblegum wrap. All in a vain attempt to conceal the ox blood rage she felt inside. The ox's strengh she tried to paint on her lips. But nothing escaped her. It was all still clenched up inside. Dark red and uneven.