Konstiga situationer

Seriöst. Vad är det med den här staden och bisarra situationer? Jag ska skriva om i söndags ngn dag snart, men just nu är det en annan dag som pockar på-- nämligen idag.

Jag kom hem från jobbet och tuppjuckade som en galning om manga's som handlar om volleyboll och litetlitet kärlek. Såpass glad vad jag, att jag i min iver råkade stänga igen ytterdörren när jag skuttar ut för att röka med Linda. Har någon av oss nycklar på oss? Nej.
Det enda som vi fattiga själar har på oss är våra kläder (jag utan jacka och Linda med FINAFINA mjukisbyxor á là shockrosa) och en tändare.

Fast jag kunde inte göra annat än småfnittra genom hela upplevelsen. En timme väntandes på rumskamrater som inte kommer hem. En annan timme i Westfield där vi desperat försöker finna ut var våra rumskompisar jobbar (dåliga minnen om vad affären egentligen hette?).
Vi: Umm, do you have a girl working here who's kinda short and who's columbian?
De-som-jobbar-i-affären: Do you maybe know her name?
Vi: Uh, nooo.... The thing is we got locked outside our apartment, and she just moved in, so we don't know her name...

Som sagt. Konstiga situationer.

Sedan hem! Två timmar som spenderas utanför ytterdörren i sällskap med Namnleken och prat om Sirap. Vad händer sedan? Jo, sådant som England har att erbjuda. Grannar i 70+-åldern som kommer ut och frågar "You've been out there for hours now. Would you like to use the bathroom? Or maybe come in for a glass of white wine?".

Och så blev det. Några timmar till med prat om Spanien och clowner. Sedan, efter sex timmar utan mat och ett hem, så kan vi tjutande glada (eller jag tjöt iaf) skutta hem och laga mat.

Och nu sitter jag här. Påverkad av vin och snälla grannar (vi ska lämna våra extra keys till dem), och är bara allmänt förundrad över alla de konstiga situationer som London ser till att man hamnar i.
Det, eller att jag helt enkelt är klumpig.