lördag 24 maj 2014

hajrara.

Senaste dygnet har varit en bergochdalbana. Ja, ni vet ju hur resfeber ter sig, säkert. Den här gången känns det gånger tre, ungefär. Det blir väl litet så när man drömt om Japan minst en gång i veckan sedan 2007. Alltid i drömmarna så går något fel. Oftast kommer jag inte ens dit, eller så hinner jag inte göra det jag vill när jag väl är där. Och att flyga flyg i drömmar är riktigt jävla läskigt. De håller sig ju inte riktigt till de fysiska reglerna vi människor annars är vana vid.

Off we go.

And I quote

Okej okej. Jag har ett nytt favoritcitat.
Det innan är från Twin Peaks, och är väldigt spoilerific. Så har ni inte sett Twin Peaks, don't read.

"Did you kill Laura Palmer?"
"Hm, well I guess I kinda sorta did. You see, I have this thing for knife. Kinda what happened to you in Pittsburgh, huh Coop?"


Oooch så nu den nya. Det är från SPN. Allra mest är det nog för att repliken fastnat i huvudet, jag ser alltid ansiktet framför mig och känner alltid intensiteten. Sedan brukar ett tecken på att jag gillar en replik innebära att jag försöker hitta så många tillfällen som möjligt att säga dem utan att verka alldeles helt koko-bäng.

"You're gonna die! And this, this is what you're gonna become!"
Älskar Blackeyed-Dean.

onsdag 21 maj 2014

champagne

Jag var ute på galej med D förra veckan. Med solen i ryggen och Göteborgs hamn som utsikt, var ett startfält som slutade i en smärre katastrof. Först försvann mobilskalet. Vad fan? Letade, fann inte. Sedan någonstans på vägen mellan alla barer, så försvann min mobil. En timme senare kom jag på att även min jacka var borta. "Den kostade 800 kronor", var det enda jag kunde få ur mig. För mig är det en gigantisk summa.
Gjorde ett försök att ringa mobilen, och någonstans på Hisingen svarar en man. 
"Är det här din mobil? Jag tror jag har råkat sno den."
Vi hade ett jättetrevligt samtal. Nästa dag åkte han hela vägen hem till mig för att lämna över sitt stöldgods. Vi skrattade och skämtade med varandra. Jag var bara lättad. 
"Förresten, är det här din jacka? Jag råkade sno den också. Jag vet inte ens varför."
Snipp, snapp, snut. 

Men mobilskalet, då? Det är för evigt förlorat. Har beställt detta nya skal, och hoppas innerligt att det hinner fram till mig innan jag ÅKER TILL JAPAN PÅ LÖRDAG. Det är orange:



Den kommer vara borta om en timme, eller en minut.

Som ni kanske kommer ihåg (eller jag kanske inte ens nämnde det på internet?) så fyllde min göbbe 40 år förra året. Varje gång jag skriver eller säger det, så måste jag alltid stanna upp och tänka "Vänta, va, är det verkligen 40?". Ungefär samma åldersrelaterade funderingar som uppstår när folk frågar hur gammal jag är. Vi är tidlösa, jag och Gackt.

Så, under den korta stunden som den kommer ligga uppe innan den blir borttagen från Youtube, så bjuder jag in er. Come one, come all. Beskåda ett framträdande av låten Emu ~for my dear~ - med andra ord min favoritlåt med Gackt. Jag har egentligen bara en sak att säga om det här framträdandet:
Älskar valet att byta ut skriket mot en feminim, försiktig stämma under refrängen.




Men så är ju jag en sucker för när Gackt sjunger ljust. Blir helt koko-crazy, som om min essens håller på att vibrera ur kroppen.
^skitbra avslutningsmening^

tisdag 20 maj 2014

next

Jag förstår inte hur man kan ligga och krystandas av smärta ena dagen, och den andra fixa tusen saker inför Japan-resan och ringa massa läskiga samtal (jag har telefonfobi). Kanske ska man hylla antibiotika? Kroppens förmåga att repa sig? Psykets förmåga att repa sig? Den allmänna lättnaden av att kunna gå igen och inte varje minut tänka att man måste till akuten för att det gör så ont? Doktorer och sköterskor som delar med sig av sin kunskap, så att man vet vad som händer med ens kropp? Man kanske ska hylla alla dessa ting.

onsdag 14 maj 2014

abo

Aboriginer är en allmän benämning för urbefolkningar. Ordet kommer från latinets ab origine som betyder från början eller av ursprung. Idag används ordet aborigin främst på en person som stammar från Australiens urbefolkningar. En korrekt använd benämning är Australiens aboriginer.

Hm. Det visste inte jag. Trodde "aborigin" var exklusivt för just Australiens urbefolkning. The more you know!
Men tänk ändå hur förvirrade folk kommer bli om man säger "Sveriges aboriginer tycker om att klappa renar". Eller jag skulle bli det iaf.

måndag 12 maj 2014

Dogscape - aka jag förstår ingenting, men det var bra. Men jag vet inte varför.



What the hell did I just read?

Simple Living.

Spelar just nu peka-klicka-spel gjort av ett massproducerande företag. Det finns ungefär en miljon (ca) olika spel inom genren, så man blir litet överväldigad. VILKET SKA JAG VÄLJA, osv. Just nu spelar jag Edgar Allan Poe's Murders at Rue Morgue, och en Snow-Curse-skit MED VÄRLDENS SÖTASTE LYNX.


De här spelen är ungefär lika hjärndödande som Solitaire. Vilket är trevligt, eftersom jag spelar kopiösa mängder Solitaire. Minst två timmar varje dag. Innan Snöskiten så spelade jag ett annat spel med en liten babydrake som kompanjon. Här är en video på när jag piper av söt:



Vi ses om tre timmar när jag lyckas bryta mig ur trancen och förvirrat undrar vart tiden tagit vägen.

SO-läraren i grundskolan öppnade mina ögon.

På tal om att vara källkritisk. Ni vet hela fenomenet med Facebook - allt detta delande av information, ett ständigt flöde där man kanske glömmer bort att tänka "Vänta nu ett tag...". Dessutom har jag en förmåga att tänka "Det står skrivet i text, därför är det sant". Detta är möjligtvis en relik från mitt livslånga läsande av böcker; det huvudkaraktären säger, tänker eller anar är oftast sant.

När man pratar om nyheter som till exempel TT, så vet man att, tja, detta är sant. Facebook har, som sagt, inte samma tillförlitlighet. Men eftersom min hjärna älskar att ta den enklaste vägen (det är mänskligt), så använder jag mig av en lathund.
Varje gång i ett samtal då man ska referera till något man läst på Facebook, så säger man: "Jag läste något på Facebook, så jag vet ju inte om det är sant, men där stod det att..."

Med andra ord använder jag mig oavsiktligt av metoden skvaller. Jag blir möjligtvis startaren av osann information som sprids likt pest. För även folk har en benägenhet att tänka: "Så länge någon sagt det, så är det sant."

fredag 9 maj 2014

Från cracked.com

Welcome to the hell known as depersonalization disorder. It's a condition that can happen with no apparent cause, but often results from intense anxiety or extreme trauma. After a stressful situation, your sense of self can come unplugged from your own experience, and you end up with the deeply disturbing feeling that something else is controlling your actions. If you wave your hand in front of your face, it's not really "you" waving it -- you're just watching it happen. And maybe it's not even your hand at all, but that of a foreign body that you just happen to be inside of, like in Being John Malkovich.

[...]

And like many anxiety disorders, the fear of having a depersonalization experience can actually trigger one. So if you suffer from depersonalization disorder and your greatest fear also happens to be that your entire life might be a work of fiction, well, you're basically doomed to life as a fictional character. Your crippling mental illness makes for a pretty sweet narrative device, though. Try to take some thin comfort in that.


jao





torsdag 8 maj 2014

blod, kungariken och personligheter

Vill börja spela Bloodlines (eller Kingdom Hearts), men det känns som ett stort projekt när jag skummar igenom alla kortkommandon man måste lära sig.

Kanske spelar Kingdom Hearts ändå. Fast då blir väl D sur, eftersom jag egentligen borde spela färdigt Persona som jag lånat av hans ex... UH.

onsdag 7 maj 2014

Fresh

Uchiyama, Kouki

MEN GUD. Vad är det här? Någon sorts undermedveten intertextualitet?

När man tittar på anime, så har man oftast favorit-seiyuus (röstskådespelare). Oftast är det kärlek vid första öronkastet för min del. Detta betyder såklart inte att det dräller av rysframkallande röster. Men varenda gång - jag upprepar, VARENDA GÅNG - jag hittat en ny favorit, så finns det en lång rad av serier man redan sett, som de är med i. Och det är som att få fangirl-magpirr kastat i ansiktet - ett pirr för varje karaktär ditt hjärta bultat litet extra för. Du har precis fått veta att alla dem är samma röst. En röst inom dig skriker: "JAG VISSTE DET", och det känns som om alla dessa år av animetittande ledde fram till detta ögonblick. För er som aldrig haft en fangasm förut, tja vad kan jag säga. Det är fucking great.

T.ex. Daryl, som jag tjatade om för ett tag sedan, 
och som jag fortfarande tänker på. Guilty Crown.


Gin, i en jättemysig minifilm som heter Hotarubi no Mori he
Shinto! Japansk religion! Den har samma känsla som Mushishi.


En av tvillingarna i Kimi to Boku.


Zetsuen no Tempest, en av de snyggaste animerna 2013.



Ooooch eftersom jag nu måste titta på typ exakt allt denna seiyuu varit med i, så tänkte jag sätta tänderna i dessa serier:




måndag 5 maj 2014