Jag saknar båda.

Inatt drömde jag om ännu ett barn som jag fick. Denna gång kom det ur mig själv. Gud vad jag älskade den där lilla lintottsflickan. Hon var magisk.

Samtidigt tog jag hand om en långhårig vit kattunge som ivrigt sökte mitt sällskap. Med tiden så blev hon större, precis som min lilla lintottsflicka. Hon hade ljusgrå päls precis vid ena örat, och hon nästlade sig gärna in i famnen som jag delade med min lilla fina flicka.

Inre styrka.

Jag har bara frivilligt gett mig in i ett bråk en enda gång i mitt liv. Det var någon gång i låg- eller mellanstadiet och jag var obotligt trött på en pojke i min klass. I kapphallen (hihi, där hänger man kappor!), så tog jag orutinerat tag i hans korta, blonda hår och slet. Tyvärr hade jag långt hår och när han tog tag i mitt hårsvall så fick jag ge mig nästan direkt. Gud vad sur och ledsen jag blev när jag insåg att jag nog aldrig skulle kunna försvara mig själv.

Istället har min potential att försvara mig själv och mina älskade i drömmar blivit väldigt välutvecklad. Ibland tänker jag att om de som känner mig skulle få träffa mitt drömjag, så skulle de få se hur stark jag egentligen är. Fast jag har aldrig varit speciellt stark i verkligheten. Min hemmaplan är det spirituella planet.

Deja vu

På tal om Jenkys kommentar på mitt förra inlägg, så kom jag ihåg en annan sak jag skrev för två år sedan. Litet samma sak, fast jag blev inte sådär okontrollerat arg. Mest ännu ett nu-får-jag-nog-tillfälle. Och att samma saker kan hända, även i vuxenlivet, precis som Jenks påpekade.

"God, you're so selfish, guys", säger den spansk-talande kvinnan som tillrättavisar mig och alla andra hela tiden om hur man ska och inte ska göra saker ("I wish someone would give you guys a proper training").
Jag hade tagit två fiskbitar. Plötsligt knäpper det till någonstans inom mig, och jag tänker Nej nu får det fan vara nog.
"Instead of being mean and telling people off, you should just ask them nicely if maybe you could have a piece as well. I'm sure neither Neha or me would deny you a tiny little piece of fish. Would you like one piece, Loreinna?"
Loreinna och Nehas ögon spärras upp när de hör vad jag säger.
"No, I'm fine", är allt fröken L får ur sig. Hon ler litet obekvämt.
"Then stop saying crap like that if you don't even want it."
Sedan vänder jag på klacken och går därifrån. Neha jagar efter mig och drar i min fula svarta arbetsskjorta. Hennes ögon är fortfarande lika stora som förut.
"That was awesome, Emelina!"

Sedan när jag sätter mig ned för att äta, så är min andra fiskbit borta.
Någon skjuter fram en tallrik med nylagad potatismos till mig.
"Would you like some?", frågar Loreinna litet försiktigt.


Moralen av den här historien är att när folk beter sig fittigt, då säger man till. Förhoppningsvis går allting bra och ni sluter fred. Slutet gott, allting gott.

Det finns två gånger i mitt liv då jag varit riktigt förbannad. Det här är en.

Inatt drömde jag om drogberoende småpojkar som hittade pistoler som de sköt mig i munnen med. Jag sprang för livet, för att sedan återkomma till min mamma som klappade dem på huvudet och sa att jag måste ge dem en andra chans. Det var svårt att lita på unga pojkar som nyss försökt döda mig för att de ville ha roligt.

Därför har den drömmen suttit fastlimmad i mitt huvud hela dagen. Och det får mig utsökt att tänka på en händelse som hände i högstadiet. När jag började sjuan och fick ta glåpord från de äldre eleverna nästan varenda dag. Och jag tänkte varje gång att när jag börjar nian och är äldst på skolan, då slipper jag det.

Och så började jag nian, och det kom nya sjuor till vår del av skolan. Tre pojkar, med en speciellt irriterande blond "ledare" kom på att, fan, den där tjejen kan vi rå oss på. Så de började sparka på mitt skåp när jag stod och försökte ta ut mina lektionsböcker. De kom fram och "låtsasraggade" för att sedan brista ut i gapskratt, eftersom det var självklart att ingen skulle vilja ha mig.

En dag när jag skulle gå till min mattelektion så var de bakom mig, fnissandes. Den blonde pojken började gå mig i hälarna, så att jag tappade skorna. Efter tredje gången så brast det. Jag har inte pinat mig igenom hela högstadiet för att sedan bli mobbad av personer som till och med är mindre än mig! De borde visa litet jävla respekt, var min enda tanke.

Så jag vände mig om och tog i allt jag orkade. Omkull flög den blonda djävulen och förvirrat tittade han upp på mig då jag tornade över honom.

"Sluta!", fräste jag. "Jag är äldre än dig, visa litet respekt. Du ska aldrig mer komma nära mig, hör du det?"

För varje glåpord, för varje skratt, för varenda gång jag blivit utfryst - alla dessa minnen kom nu till ytan. Medan ilskan växte sig allt större så spände jag mina knytnävar. Jag var några sekunder ifrån att sparka honom hårt i magen, då jag såg en lärare förstrött vandra längs korridoren. Jag vände på klacken och gick därifrån.

Efteråt darrade mina händer av adrenalin och fruktan inför mig själv. Om den där läraren inte hade kommit, så hade jag sparkat. Om och om igen. För att ge igen för allt det jag fått utstått. Allt riktat på en person.

Efter den händelsen så såg jag dem inte mer. Förutom en gång, då de vita i ansiktet tog skydd i ett hörn tills jag gått förbi.

klä-klä-klänningar

Idag märkte jag till min förvåning att en av mina gamla favoritklänningar har blivit för liten. Min viktökning låg dock inte där den oftast brukar lägga sig på kvinnor - klänningen var nämligen för liten över bysten! Kanske ett problem att föredra, men attans också! Min favoritklänning!

Och på tal om klänningar. Jag har blivit helt coco-crazy över de där riktigt kvinnliga klänningarna. Femtio- och sextiotalsklänningar med snäv midja och stor vidd. Allt som är blommigt och har spets äter mina ögon upp. Och nu har jag precis för första gången under mitt internetanvändande gett Etsy en ärlig chans. Jag håller på att förgå, här.

Rosenflickan - en kärlekshistoria

För er som följer mig på facebook slaviskt kanske kommer ihåg att jag köpte rosor till mig själv för ett tag sedan. Va, inga slaviska följare? Nåväl, jag gjorde det en dag iallafall när jag mådde riktigt crappy. Även om mitt inre känns som tusen solar i jämförelse mot förut, så har jag ändå mina dagar då jag inte kan ta mig ur badkaret eller sängen. Och dagen jag köpte min lilla ros, var just en sådan dag.

Till slut bestämde jag mig för att om jag bara fick köpa en blomma för mina sista pengar, så skulle allt bli bra. Knäppt hur sådana fåniga mantran faktiskt fungerar ibland.

Jag har aldrig i hela mitt liv lyckats hålla en växt vid liv i mer än två veckor. Så jag förväntade mig en kort men intensiv period av skönhet från min lilla räddare i nöden.

Efter ett tag föll alla blommor av. Löven började skrumpna ihop och jag visste bara inte vad jag gjorde fel. Efter mycket experimenterande så började hon se litet glad ut igen.

Jag började kalla henne för "Min lilla Rosflicka", och ansade henne varje dag. Såg ledset hur hennes förut mörkgröna blad blev allt ljusare. Jag trodde hon höll på att dö.

Tills idag då jag kom hem från stugan ute på landet och såg en liten rosenknopp. Då förstod jag att hon inte alls håller på att dö. De ljusgröna bladen har hon växt fram själv!

Jag kan knappt vänta tills jag får se hennes och min första "egenproducerade" blomma slå ut.

Jag är så stolt!

gnäll

Jag är hungrig, trött och sjuk.

Men jag måste gå ned i tvättstugan och hämta upp tvätten. Vika, sortera, lägga in i skåp, hänga upp.

Sedan städa upp, helst diska och också bädda.

Önskar jag kunde få läsa om två av mina favoritböcker för första gången igen. Men istället sitter jag här och nyser och kan knappt andas.

Jag är sjujäkla grinig, helt enkelt.

Ett av de finaste minnena

Snart ska jag och D åka ut på landet igen. Jag vill åka ut nununu och lyssna på kvällens sändning av Karlavagnen och läsa böcker och springa omkring i stövlar och leta efter grodor när solen gått ned.

När jag var liten spenderade vi varenda sommar ute på sjön. Till ljudet av en mörk, lugn mansröst som diskuterade med inringande vakna själar, somnade jag stilla in. Inom hörhåll satt mamma och pappa och skålade med varsitt glas rött vin och samtalade lågt. Det svaga klucket av vatten som slog mot båten, och det stilla vaggande medan det regnade ute. Lukten av oljelampor och en bror som snusar bredvid. Själv låg jag och höll om min vita gosedjursbjörn och pillade förstrött på hans plasthjärta där det stod något på engelska som jag inte förstod. Sedan somnade jag in, och vaknade inte förrän nästa dag när solstrålarna sken igenom takfönstret och pappa har satt på kaffe. Han sjunger:

Oooooooch så titta' den lilla solen fram igen!

Och med den så kommer kärleken!

Då blir det solsken inne!

Och solsken ute!

För då tittar den lilla solen fram igen!

Och jag grymtar trött med trollhår som står åt alla håll.

Det är vad jag tänker på när jag sitter och lyssnar på Karlavagnen nu i vuxen ålder.

.

Det blev inget lila festande med gratis solglasögon. Istället skrattade jag gott åt Sunny Stand Up, och därmed Johan Glans, Soran Ismail med flera.

Nu sitter jag och fortsätter att spamma Gackt-låtar, och tänker att åren tickar på, men beundran finns kvar. Det blir ofta att man tänker så. 2004, det var 7 år sedan. Sju år!

"Gackt kommer till Stockholm i sommar", säger Magnus, min brors högra hand. "Jag tänkte SMSa och säga det, men så kom jag på att du nog redan visste om det."

Fnissande som en idiot svarar jag "Jaaaaa", (FLIN), "Jag satt när biljetterna släpptes och flödande av adrenalin".

p-p-purple!

"COLORS SOLBRILLOR är tillbaks! Ni som klär er lite extra lila

kommer gå hem med ett par på huvudet."

Jag kommer ju lätt få gratis solbrillor då, eftersom jag kommer vara i heltäckande lila. Lila strumpbyxor, lilaklänning, lila skor. Haha!

purple

En av mina födelsedagspresenter blev ett besök på Trädgår'n för att se en skara kända svenska komiker uppträda. Det kommer bli jag, min bror och dennes manliga vänner. Jag känner de flesta av dem, eftersom jag ofta svansar efter min brors upptåg här i Göteborg. De är alla ett trevligt gäng som behandlar mig väldigt snällt och beskyddande, kanske just för att min brors vakande öga ligger på för det mesta. Hur som helst så har vi ofta väldigt roligt tillsammans.

Efter detta så kanske, kanske vi ska gå på Nefertiti. Tydligen har de varje onsdag ett färgtema, och igår skämtade jag och bror om att det borde vara lila, eftersom jag - Tors födelsedag till ära - hade klätt mig helt i lila. Hör och häpna, så är det faktiskt färgen lila som gäller idag! Så jag och min broder har omsorgsfullt klätt oss i lila. Ifall att.

Fast nu sitter jag i min rosa jackklänning och rött läppstift. Det har blivit min morgonklädsel den senaste tiden. Varför inte trippa omkring i utstuderad, färgsprakande morgonklädsel liksom?

G igen

Det som för övrigt gjort honom nummer ett på bäst säljande manliga soloartister är att alla hans 39 (!) släppta singlar har varit på ORICON chart top 10. Vilket typ är som våran svensktoppen.

Det firar vi med att lägga upp Gackts senaste singel, Episode.0, som jag spammar just nu.

omnom osv

Idag äter jag sparris/kål/lök/paprika/getost till middag. Så jäkla gott. Ett plus med att ha ungefär tusen miljarder olika sorters grönsaker i kylskåpet är att man kan slänga i exakt vad man har lust att äta. Förstår inte såhär i efterhand hur jag kunde leva utan grönsaker förr. Det måste ju vara det godaste som finns, ungefär.

Hurra! Hurra!

Hurra, hurra, idag är ingen vanlig dag, för idag är gulltrollet Tors födelsedag! Idag blir han ett år gammal. Jag fick minst fyra kramar, och oräkneliga antal leenden slängda åt mitt håll. Underbart.

Hej!

En rätt cool sak har hänt. Gackt ligger nummer ett på Japans lista över bästa säljande manliga soloartister. Det tycker jag är coolt iaf, speciellt om man tänker på att han lyckats med detta under ca 10 års tid.

1.GACKT

2.Toshihiko Tahara　

3.Hiromi Go　

4.Hideki Saijo　

5.Kenji Sawada